Januari, 2026. Oj så långt vi har hunnit! Många nyårsfester har passerat sedan år 0… svindlande. Hur hamnade vi här? Varför håller vi reda på år och månader? Är det för att APA7 ska se snyggare ut i löpande text? Såg det kanske lite naket ut med bara författare? Är det för att revisorerna ska veta när det är dags för bokslut? Eller är det för att musikerna ska ha något att skriva om? Jag kan tänka mig att Friday I’m In Love av The Cure hade fått det kämpigt om veckodagarna inte var allmän kunskap.

Hade det inte varit härligt att få gå genom livet lyckligt ovetandes var i tiden vi befann oss? Att ge sig ut på en linjär resa utan omtag och siffror som dikterar när vi ska gå upp, när det är dags att sova, när vi får ta semester och när vi borde skaffa barn. Borta voro åldersnojjan. Borta voro alarmklockan. För vare sig vi räknar eller inte kommer rynkorna att sätta sig, ryggar kommer krokna och ögonlock kommer öppnas. Naturen har sin egen tidräkning, lika sofistikerad och lika fulländad. 

Jag förstår att ordning och reda är ett måste i ett samhälle som detta. Men att ta hänsyn till för många parametrar gör livet så förutsägbart. Därför har vi i redaktionen valt att inleda det nya året med att röra om lite i vår egna gryta genom att göra en litterär version av Så Mycket Bättre. Skribenterna har fått djupdyka i sina fotoalbum och musiksamlingar och nominera en bild och ett album var. Sedan har vi lottat så att varje skribent blivit tilldelad en bild och ett album som de sedan har tolkat och skrivit en text utifrån. Resultatet blev tio fantastiska texter som fötts ur någon annans minnen och tankar. Så när ni ser bilderna i denna upplaga kan ni tänka att de, i samklang med ordspråkett, faktiskt har gett upphov till alla de tusen ord som sedan följer.

Med nymodiga hälsningar,

Chefredaktör Felix Winter