Man brukar säga att när sommaren kommer vaknar världen till liv. Eller jag har för mig att Karin Boye sa det nån gång i alla fall. Med sommaren kommer såklart både knoppar och blomster, men jag tycker även att den skapar en ny vilja och motivation att krypa ut ur våra ensamma skal och att – på eget eller på andras bevåg – tvingas göra nya saker och ge sig in i nya situationer. Karin Boye sa även “Ja visst gör det ont när knoppar brister”. För mellan häggen och syrenerna börjar vi alla om på nytt, och när sommaren så småningom når sitt slut kommer vi att stå där som förändrade människor. Men processen är sällan varken organisk eller smärtfri. Vi värker men också växer av allt vi gör, trots att det kanske inte verkar som det. Det är att njuta av sena sommarkvällar och picknickar men att bli sönderbiten av mygg; det är att bada även fast vattnet är svinkallt; att läsa vid stranden men aldrig hitta en perfekt ställning. Det är att vi aldrig lär oss och gör de saker vi älskar trots dess brister. Det kan vara obekvämt och ibland kanske läskigt i både nya och gamla situationer, just när knoppen brister, men det finns också något fint i det. För på samma kala gren växer nya knoppar åter.

Samtidigt lever vi i en bildningens stad, ett ställe där alla möjliga verk av lite varierande karaktär skapas, både i akademiska sammanhang men även i mindre omständigheter (se exempelvis denna ödmjuka (men prisvinnande!) lilla tidning). Och i denna stad av städer fylld av både verk och värk, vill vi i Eris guida er igenom denna glädjande, men kanske ibland obekväma, period och denna kreativa plats som vi kallar Uppsala.

Med ytterst verkliga hälsningar,
Chefredaktör Max Libell