Kapellgärdsparken lyser grönt. De ovårdade grässtråna sträcker sig nästan en decimeter över marken. De tränger sig in i mina Birkenstocks och kittlar mina tår. Mellan kullarna ekar grannbarnens skratt och den rosa kvällshimlen reflekteras i lägenhetsfönstren längs trottoaren. Sommarens ankomst nalkas och det är en sån dag man bara vill stanna ute lite för länge. Och här står jag – ute på grönan äng, omgiven av fallna körsbärsblommor och letar efter min favoritblomma; förgätmigej. Men jag har redan stannat ute för länge. Jag stannar alltid för länge.

Än finns det tusentals tårar kvar. 

Jag behöver den gröna färgen, men jag behöver inte söka mig till parken för det. Bara några meter bort bor du, jag, vi – här bor vi och här finns du. För att stilla mitt behov av grönska räcker det blott med en blick in i dina ögon. De lyser grönare än alla världens träd och kittlar inte bara mina fötter utan hela min kropp. Jag älskar dig. Jag behöver dig.

Idag blir igår och så fortsätter det i närmare fyra år. Men i sorlet av oövervinnerlig kärlek och elektrisk passion ryms också svindlande lögner. Dina gröna borrar sig in i mina blå och du viskar att du lovar. Ditt lillfinger omsluter mitt och du säger att du aldrig skulle ljuga. Du för mig bortom verkligheten och övertalar mig att dina ord är sanningen. Jag river ut mitt hjärta ur bröstkorgen och slänger det i dina händer för jag tror på dig. Det borde jag inte ha gjort. Det här är början på en ny dag. 

Snart finns det inga tårar kvar.

På vägen hit tvättar du bort spåren. Fjärilarna i magen spirar av dina lugnande ord och du lovar mig gång på gång att du aldrig ska svika mig igen. Jag är det finaste du har, och mig ska du värna om, det säger du varje dag. Du håller mitt hjärta med precis varsamhet och uppmuntrar mig till att förlåta dig. Du torkar mina tårar och plåstrar om mina sår och så småningom går solen upp igen. Jag kan förlåta. Stå ut med mig.

Men så fort solen går ned och nattens mörker lägger sig runtom oss försvinner du. Du vill fly från mig, från dig själv, från oss. Du gömmer dig och jag låter dig för jag vill inte vara i vägen. Jag väntar bara på förlåtelsen. På att jag ska förlåta dig för ditt smusslande. På att jag ska förlåta mig själv för att jag så länge stannat kvar med en sko i hemmet och en fot i gräset. På att du ska förlåta mig för att jag ännu inte förlåtit dig. Jag väntar så länge på förlåtelsen att den blir en kniv i den redan urholkade bröstkorgen. Försöker menlöst amputera min otillräcklighet. Det här är början på en ny tid.

Och nu finns det inga tårar kvar.

Jag är förlorad. Inte bara av dig, utan också av mig själv. Mina rötter har slingrat sig runt dina lögner och jag har formats till ett daskigt, aningslöst träd. Kärlekshistorien som en gång var magnetisk åtrå har långsamt övergått till frenetiska minnen och det är vid dem jag lever. Jag längtar efter det vi en gång hade – lagt ljusår och åter ljusår på att reparera skadan och hoppats. Hoppas fortfarande. Jag tittar på dig varje dag och ber dig om sanningen och hoppas plötsligt att du ska ljuga för sanningen värker också. Och det gör du. Du ljuger igen och igen och igen. Så med darrande händer knyter jag upp mina skosnören och förbereder mig för att ge mig av – jag kan inte längre gå runt med bojan du kedjat fast runt mina fötter. Jag vet inte vem jag är. Jag vet att jag inte är du. 

I min monokroma värld har din gröna nyans förvandlats från naturskön till avund. Jag behöver fler färger än de gröna. Jag behöver ett pirr som kittlar mig tills jag springer, inte tills jag kvävs. Jag är så nära nu – mina skosnören är lossade och jag är redo att kasta mig in i det okända. Min eviga bekvämlighet har blivit smärtsam och nu är jag på väg. Jag har så länge väntat på förlåtelsen – men förstår nu att jag måste förlåta mig själv för att jag ännu inte förlåtit mig själv. Och nu vet jag: Min favoritsång behöver en ny text och en ny melodi. Det här är början på ett nytt liv.

I ett litet dike längs trottoarkanten hittar jag förgätmigej. Med tårar längs kinderna och ett litet leende plockar jag upp en och greppar den hårt.

”Förgät dig ej”, viskar den till mig.

”Jag ska aldrig glömma mig själv igen. Jag lovar”, svarar jag.

Förlåt, Julie.