Offentliga figurer och kreatörer som under en lång tid predikat self love och uppmuntrat omfamnande av brister dyker plötsligt upp på Met-galan med ihop snörpta midjor och insjunkna kinder. Att kvinnokroppen är ett koncept, en dynamisk vara på en trendstyrd marknad, är inte nytt. 2010-talets andra hälft trendsatte the Brazilian Butt Lift med hjälp av amerikanska Vogues deklaration att vi gått in i ”den stora rumpans era” och Kim Kardashian kraschade internet med sitt välkända omslag för Paper Magazine där hon balanserade ett champagneglas på sin nyopererade bakdel. Det blev en skarp kontrast från 90-talets och det tidiga 2000-talets ”heroin chic”, en era där Kate Moss, cigaretter, heroin och lågmidjade jeans var det allra hetaste modet. Det är något som är så fascinerande, om man bortser från det sorgliga och en aning dystopiska, i att ta den rådande kroppstrenden i beaktande när man kollar på modet för ett specifikt årtal. 1960-talet till exempel. Den brittiska modellen Twiggy, som fick sitt smeknamn just för att hon var nätt som en pinne, var en stor symbolfigur för den eran som bestod av minikjolar, A-linje klänningar och höga boots. Eller 1980-talet som introducerade aerobics och hemmaträning, vilket bidrog till en trend i atletisk kroppsbyggnad och muskelbyggande. 1950-talet hyllade timglasfiguren och kurvor, medan 1920-talets unga kvinnor ville platta till sina bröst för att få en rak silhuett i sina flapperklänningar.

Trots att kropps- och skönhetsideal inte enbart påverkar kvinnor, är de till en märkbart större del riktade mot ett kön mer än det andra. Idealen existerar för att det som anses vara attraktivt alltid förändras. Trender drivs av en rent mänsklig strävan efter samhörighet. Det är också starkt sammankopplat med socioekonomiska faktorer, eftersom skönhetsindustrin tjänar miljarder på människors osäkerheter. Idealen och marknaden förändras sida vid sida. Samtidigt har skönhetsideal historiskt använts som ett verktyg för att kontrollera och kommersialisera kvinnor genom att påtvinga ett ouppnåeligt ideal.

Ozempic är ett läkemedel som skapades för personer med diabetes, men har på kort tid förvandlats till ännu ett verktyg i jakten på den “perfekta” kroppen. Att det är möjligt att köpa sig fram till det ideal samhället lägger fram är inte nytt, men djupt problematiskt. Att så många offentliga personer tar till extrema metoder för viktnedgång signalerar att den som har medel för det bör agera för att se ut på ett visst sätt. Skönhetsidealet kan då nästan te sig som ännu mer åtråvärt och ouppnåeligt, när Ozempic och kosmetiska ingrepp inte är tillgängligt för alla, och den “perfekta” kroppen blir därmed en exklusiv statussymbol. Istället för ett ideal blir det en markör för rikedom och rang, något vissa har råd med och andra inte.

Det som gör utvecklingen ironisk är att den sker parallellt med att samhället predikar autenticitet. Vi uppmanas att älska oss själva, omfamna våra brister och vara naturliga. Problemet är bara att dessa budskap ofta kommer från influencers eller offentliga figurer med stora plattformar som själva faller offer för de toxiska trenderna kring utseende. Istället för att på ett genuint sätt förespråka autenticitet har skönhetskulturen snarare blivit bättre på att maskera och marknadsföra perfektion som empowerment. Just därför kan Ozempic-trenden utifrån se skrämmande ut, den signalerar ett budskap och reducerar kvinnokroppen till ett projekt som ständigt är under uppbyggnad och måste förbättras. 

Det som gör utvecklingen ironisk är att den sker parallellt med att samhället predikar autenticitet. Vi uppmanas att älska oss själva, omfamna våra brister och vara naturliga. Problemet är bara att dessa budskap ofta kommer från influencers eller offentliga figurer med stora plattformar som själva faller offer för de toxiska trenderna kring utseende. Istället för att på ett genuint sätt förespråka autenticitet har skönhetskulturen snarare blivit bättre på att maskera och marknadsföra perfektion som empowerment. Just därför kan Ozempic-trenden utifrån se skrämmande ut, den signalerar ett budskap och reducerar kvinnokroppen till ett projekt som ständigt är under uppbyggnad och måste förbättras. 

Skönhetsindustrin är komplex, och dess ideal är svåra att undvika när de genomsyrar mode, sociala medietrender och populärkultur. För knappt några decennier sedan saknades stigmat som finns idag kring att överhuvudtaget yttra orden ”diet”, ”bantning”, eller ”kalorier”, dessa var snarare öppet välkomnade. Det var en råare och ärligare tid på många sätt. Att öppet vilja gå ner i vikt var inte skambelagt eller kontroversiellt på sättet det är idag. Nu göms det istället undan och slås in i ett pilates-matcha-cleangirl-loveyourself-I-only-lost-weight-for-health-reasons-and-did-so-by-working-out-not-from-taking-ozempic– pudrat litet paket.

Idén att det kan vara negativt att vi minskar öppenheten kring viktnedgång ska inte förväxlas med att vi bör prata mer om det och låta det fortsätta. Istället menar jag att det går att finna en mycket hycklande absurditet i dagens skambeläggande riktat mot kvinnor som har en komplex eller ohälsosam relation till vikt. På grund av denna giftiga kultur som pågått i många sekel är det nästan som inpräntat i kvinnans hjärna att hon, i alla fall någon gång under sitt liv, ska utveckla ett obehag eller hat gentemot sin egen kropp. Det är dessvärre symtomet av denna samhälleliga sjukdom. Varför har vi då utvecklat en tyst subkultur där hetsen fortsätter men endast när ingen ser på? Varför har det blivit tabu att ens tala om ämnet i samhällsdebatter? Varför ska kvinnan behöva dölja att hon påverkas av de budskapen samhället påtvingar henne? 

Med risk för att nu låta motsägelsefull och moraliserande, ovanstående resonemang i all ära, önskar jag att vi kollektivt kunde ta ett större avstånd från trenderna inom skönhet och estetik. Det är svårt, för på något sätt är det nästan utom vår kontroll och det finns ingen enkel lösning. Kanske är det just på grund av den destruktiva tabun som det blir viktigare än någonsin att kasta av sig skorna och sluta springa efter perfektion. Problematiken med kroppstrender är att mållinjen konstant förflyttas. Hur ska vi då göra? Ska vi ta avstånd från dem och vägra delta i ett sådant race? Eller, måste vi acceptera att detta är verkligheten vi lever i och istället lära oss att leva vid sidan av den?