När jag var liten var jag mammas lilla flicka, hon tyckte om att klä mig i de vackraste av röda klackar. De vackraste ett barn någonsin kunde föreställa sig. Allt hörde samman i en virvel av rosa tyll och vit spets, som en sådan gammaldags porslindocka som stirrar med sina djupa, tomma ögon. Ett sånt barn var jag. 

Jag växte upp i en katolsk skola, från förskolan tills jag nästan fyllt tolv, och där fanns det ingen plats för dockor och röda klackar, bara för Jesus och Guds kärlek. Jag har aldrig riktigt trott på sånt, men kan man verkligen säga det till en nunna?

Alla bar på uniform: svarta långbyxor, svarta tjocktröjor och vita skor utan skosnören, ifall man hade blivit sugen på att strypa varandra. Det hände inte särskilt ofta efter att vi hade lärt oss att det var synd att döda, men skorna förblev snörlösa. Barnen marscherade tillsammans från klassrum till skolgård, skolgård till matsal och tillbaka in igen, som en samlad trupp soldater under övning. Höger, vänster, höger, vänster.

Flickorna bar håret i strama knutar, glänsande av allt gelé som använts för att hålla varje hårstrå på plats fram till den gemensamma balettlektionen. Det är sådana människor som idag lider av ögonmigrän och panikångest. Själv lider jag bara av det sistnämnda, för mitt hår var alldeles för kort för en balettknut. Jag var inte riktigt ”ballet-material” men trots det tvingades jag genom ändlösa lektioner och föreställningar, där jag alltid fick rollen som mannen. Förväntningarna var höga, och jag fick ofta höra hur övertygande jag var i rollen som pojke – så övertygande att barnen började kalla mig för SHE-MAN. 

När allt var över fick jag ändå behålla mina balettskor som vid slutet av året ritats på med svart bläckpenna som inte gick att tvätta bort. Mamma var inte särskilt glad. Kanske var det då allting började; i ett par förstörda balettskor och en ilska jag ännu inte visste vad jag skulle göra av. Sommaren då jag fyllde tretton hade något förändrats. Min personlighet liknade mer en arg tonåring än en ballerina, och ännu mindre den porslinsdockan jag en gång varit. Jag befann mig i den fasen där 35 grader betydde svarta långärmade tröjor, ett par Doc Martens och skavsår bakom hälarna. Ballerinorna brukade säga att ögonmigrän åtminstone var bättre än skyttegravsfot, men jag höll aldrig med.

Jag hade bytt ut tyllen mot läder och spetsen mot metall, men min personlighet förblev en blandning av allt jag hade varit och allt jag höll på att bli. Vissa saker går inte att ta av sig lika enkelt som ett par skor och ibland tänker jag att baletten ändå gjorde mig till soldat till slut. Inte en sådan som lär sig att slåss, utan en som står rak i ryggen även när skyttegravarna fylls med vatten.