Dagarna jag väljer att läsa nyheterna innan jag hunnit kliva upp ur sängen blir alltid dåliga dagar. Det sätter stämningen på något sätt. Känslorna blir som förstärkta på morgonkvisten, när ögonen svider av ljuset gardinerna släpper in och det blåa ljuset min mobilskärm avger. 

Den nyvakna hjärnan gör sig redo för en ny dag, medan kroppen inte riktigt är där än. Så jag ligger kvar i värmen, i tryggheten, och vill väcka hjärnan genom lite gammal hederlig allmänbildning. När ögonen läst klart allt som skett under natten är det inte bara de som svider. Dagen blir gråare. 

Eller så är det bara jag som är blödig. En ung kvinna som inte inte lärt sig hantera känslor än, speciellt inte innan klockan slagit om till eftermiddag. 

Det är klart att man inte ska se allt från den negativa sidan. Tekniskt sett så finns möjligheten att bara strunta i alla hemskheter som sker i omvärlden. Jag skulle kunna blunda för det, radera alla mina sociala medier, bara bry mig om mitt eget lilla liv. Samtidigt känns den möjligheten otroligt långt borta. Det är något inuti mig som driver bort den idén. Känslan av att jag sviker de som gett mig, en blödig ung kvinna, en röst. Som att jag inte är värdig deras kamp. 

När man växer upp som tjej finns det alltid saker att klaga på och aldrig rum för att klaga. Hur man än vrider och vänder på det slutar det alltid med att man är otacksam och bortskämd. Jag bor ju i Sverige, jag har tak över huvudet och mat på bordet, jag har hela världen vid mina fötter med tusen olika valmöjligheter och det enda jag borde lida av som kvinna idag i västvärlden är valfrihetens paradox. Av någon anledning verkar det svårt för folk att förstå att jag faktiskt inte ser mig själv som den enda tjejen i världen. När jag ser kvinnor över hela världen lida, när jag ser kvinnor kämpa för deras rätt till sina egna kroppar, så är inte min första tanke att jag borde vara glad. Missförstå mig rätt – jag är tacksam att jag själv aldrig behövt sitta i den sitsen – men det gör ändå ont för deras skull. Jag känner frustrationen, ilskan, hopplösheten och inte minst rädslan. 

Sätter man saker i perspektiv är det inte alls länge sedan sakerna vi idag ser som självklara här i Sverige inte alls var det. De som förde kampen för oss i början lever inte idag, men allt de gjorde lever kvar, både runt oss och inom oss. Fröna som den första vågens kvinnorörelse

satte har vuxit, blommat ut, trots motståndet de fått ta. För motstånd har det funnits gott om. Idag, nu på 2000-talet som är så himla jämställt, där kvinnor får ta så otroligt mycket plats hela tiden, där det egentligen inte borde finnas något att klaga på – idag känns motståndet mer påtagligt än vad jag märkt tidigare. Det kanske är digitaliseringen, eller bara att jag vuxit upp. Men det känns ändå som att vi rör oss bakåt i tiden. Nyheterna jag öppnar på morgonen kan inte vara från nu, för vi vet bättre än så. Visst vet vi bättre än så? 

Jag skriver detta i väntan på ett valresultat, och jag är nervös på ett sätt jag trodde jag skulle slippa vara efter Donald Trumps första fiasko som president. Trots det är vi tillbaka, och efter de första valprognoserna fyller hopplösheten mig, oavsett vem som nu vinner. Det finns mycket man kan säga om den mannen, men jag ska hålla mig till ämnet – en av de största valfrågorna handlar om skyddandet av aborträtten som röstades bort 2022. I flera delstater är det numera olagligt att göra abort efter fostrets hjärtslag kan hittas, vilket kan vara så tidigt som fem veckor in i en graviditet. I USA, the land of the free. Att ta bort kvinnors rätt till sina egna kroppar, att underminera kvinnors liv framför en hel stat, blir mindre och mindre kontroversiellt i de övre politiska kretsarna. I slutändan så handlar abortfrågan bara om en sak – den som bär fostret. Inte om något eventuellt barn och inte om den andra delaktiga parten. Absolut inte om vart gränsen för liv går, för vi har sett hur kvinnor förlorar sina liv som en direkt följd av de hårda abortlagarna, och dubbelmoralen hos pro-life rörelsen lyser. Det har aldrig handlat om rätten till liv eller om dessa omtalade mord på bebisar. Det har alltid handlat om att kontrollera kvinnor och begränsa deras autonomi. 

Vill man tala om verkliga mord ska man istället tala om det dödliga våldet mot kvinnor, och vi i Sverige är långt ifrån oskyldiga. Sedan millennieskiftet har över 300 kvinnor mördats av sin man, pojkvän, eller exman. Av de som man är menad att stå närmast. De som svurit att de ska älska och beskydda en. Mäns våld mot kvinnor går inte obemärkt, men det är för lite ändring som sker, och den ljuvliga rösten som skriker ”Inte alla män!” ekar över hela världen. Nej, inte alla män, absolut. Men tillräckligt många. Tillräckligt många för att över 300 familjer ska ha mist en medlem. När jag cyklade hem från jobbet strax efter midnatt blev jag kallad modig för att jag hade hörlurar i. Min bästa kompis har haft pepparsprej i sin väska sedan hon var 13 år gammal. När jag går hem efter en fest dubbelkollar jag alltid att jag har nycklarna i handen. En kille jag kunde ha anförtrott med mitt liv visade sig vara våldtäktsman. Det är inte alla män, men ibland känns det som det.

Det är svårt att skriva om ett sånt här ämne. Alla historier jag hört förut, som berört mig så djupt, sitter kvar i fingertopparna och vill ta sig ut när jag skriver. När något ligger så nära hjärtat vill man få ut så mycket. Vart ska man börja? Vad kan man berätta och inte? Kommer folk bara att se mig som den där, feministfittan, hon som hatar män, hon som inte kan vara glad för det hon har? Jag har fått höra det förut. Jag tål att höra det igen. Jag måste tåla att höra det igen, om det ska finnas någon chans för de som lever här efter mig ska få slippa höra det. 

Jag har bara beskrivit bitar av den dystopiska värld vi alla bara verkar gå runt och vänta på att utvecklas. Ändå känns det som att ingen bryr sig. Vissa bryr sig på riktigt inte, vilket är skrämmande i sig. För andra är förändringen är för långt borta, för svår att se, den går inte att ta på – förutom att den inte är det. Den väntar runt hörnet. Lagarna vi ser gå igenom, våldet vi ser öka, ignoransen som blommar – det väntar inte ens, det är redan här. Jag vet inte om den verkliga förändringen folk pratar om någonsin kom på riktigt. Självklart är jag tacksam för de möjligheter jag har idag, något som nästan börjar kännas repetitivt att erkänna men som måste tydliggöras ändå titt som tätt, men det är fortfarande något som saknas. En känsla av respekt och värdighet. En känsla av fullkomlig jämställdhet. Som Cornelis sjöng – ”för var dag blir det bättre men bra lär det aldrig bli”. 

Jag brinner för det här, om det inte märks. Det jag är förvånad över är att fler inte brinner med mig. Jag kommer fortsätta brinna, tills den dagen jag kan vakna, läsa nyheterna i sängen, och ha en bra dag. I en perfekt värld hade en gnista aldrig tänts från början, men nu när den är här 

och behövd vill jag att den sprids, och när vi alla står i brand, då kan förändringar ske på riktigt. Och när allt har brunnit ner, kan vi bygga upp det ihop.