Jag kan inte se på honom, för varje gång jag gör det är det som att stirra in i en trasig spegel. Ögonen som möter mig är mina egna, men förvridna i en desperat smärta. Det var något som hände för länge sedan, en missad avfart som visade sig vara den sista. Då och då dyker bilder upp, bilder från en annan tid, en annan verklighet.

På en av bilderna sitter han i den gamla trädkojan, inlindad i en sovsäck. Månens sken lyser upp hans taniga pojk-profil. Han tittar ut genom det lilla fönstret, om man nu kan kalla det för ett fönster, det är ju bara ett kvadratformat hål i ena väggen. Vi har efter många om och men fått tillstånd att ta ut den gamla tjock-TV:n som vanligtvis står i köket. Det är något fel på den, en DVD-skiva – en Tintin-film, har fastnat i den inbyggda spelaren, vilket gör att man bara kan se den filmen. Men det gör oss inget. Vi ser den, gång på gång på gång. 

Efter ett antal repriser har filmens själva syfte ersatts. Vi pratar om annat, om den nya studsmattan som pappa har köpt till oss, om vilket som är våra respektive favorit-spel till Playstation 2, om den stundande resan till mormor och morfar i Småland. Vi sitter och håller med varandra. Filmens närvaro är det enda som spelar roll, det känns tryggt att veta vad som kommer hända i varje scen, vad som kommer sägas. Våra konversationer stannar högtidligt upp till varje scen där professor Kalkyl är med, och trots att vi kan hans varje replik utantill kiknar vi av skratt åt varenda en. Han har blivit en het potatis inom familjen, kanske är det för att pappa gör en så rolig imitation av honom. Våra konversationer är lösa, flytande på ett sätt som gör att det inte riktigt finns något slut på dom, dom bara upphör och rätt vad det är så har vi somnat. 

Det händer att jag vaknar under natten, mitt ansikte tätt intill hans. TV:n står fortfarande på, den spelar DVD-menyns lilla sketch på repeat. Jag ligger vänd åt andra hållet men jag hör musiken. Det blir ett sånt tydligt bryt när musiken börjar om, vilket jag varje gång markerar med en hård blinkning. Bara för min egen skull. Hans hår är rufsigt och hans kinder är så rosiga trots den magra belysningen, jag noterar att han ser försvarslös ut. I många andra fall hade jag utnyttjat ett sånt tillfälle för en tidig ledning i ett broderligt slagsmål, men inte nu. Det hände ofta att vi bråkade, slogs med varandra. Jag hade väldigt svårt för det, inte nödvändigtvis för att det alltid var han som vann. När gråten brände i halsen och tinningen bultade var det inte fråga om några knytnävsslag, utan om hans ilska och att den var riktad mot mig. Att jag skulle ha gjort något för att såra honom. 

Nu fick det vara, den rådande ljudkulissen får absolut inte störas. Den actionfyllda musiken från TV:n och nattens insektsliv rinner ihop och, ja, hur ska jag beskriva det? Det ska liksom inte låta så, inget ska låta så. Den kakafoni jag lyssnar till har aldrig någonsin funnits utanför den kojan, och kommer aldrig att finnas igen, den är bara vår. Den vaggar mig till sömns igen. När jag sedan vaknar har solen börjat gå upp och himlen färgas blygsamt ljusblå. Han sover än. Sovsäckens yttre är fuktigt av dagg så jag kryper ihop och gömmer mig allra längst ner, så jag inte syns. Visst skulle det vara tokigt om han vaknade och trodde att jag var borta?

Så såg våra somrar ut under några år. Vi spenderade nätterna uppe i kojan med varandra, en senare sommar hade han fått ett Gameboy, då var det i fokus.

Det händer att jag går förbi den där kojan. Plåttaket är alldeles brunt av rost och väggarna är täckta av trasiga getingbon, och pojken är nu en ung man, en trasig ung man.

Jag kan inte se på honom, för varje gång jag gör det skäms jag. Jag skäms för att arvssmärtan inte nådde mig. Att den inte går att dela på, bröder emellan. Jag kan inte se på honom, för varje gång jag gör det, gör det ont.