Plötsligt dyker en man med ovårdat skägg och icke-frisyr upp och får hela Stockholm att häpna. Som så många före honom har han pissat hela Stockholm i ansiktet, bara genom att vara sig själv. Trollkarlen från Göteborg heter Valter Nilsson och hans simpla trollformel skulle aldrig funka någon annanstans. Tillsammans med sina vänner, som utgör ett åttamannaband, tar han turnébussen fram och tillbaka till Uppsala och tjänar förmodligen inte en spänn – det har aldrig varit grejen.  

Arbetarpop och, om ni så vill, klyschiga historier om Bosse, Jerry och de andra gubbarna ”nere på raffet” borde kanske inte gå hem. Det känns liksom redan gjort, men faktum är att det faktiskt inte är svårare än att vara lite skön. Dyra skivkontrakt och divig Ingrosso-arrogans om att ta över världen är inte receptet till framgång. Sluta tro att ni är någon. Den första ingrediensen i den göteborgska trollformeln är ödmjukhet. Och som den gode Valter så fint brukar säga till publiken: ”Vi gör det tillsammans”. Oskar Linnros vet nog inte ens vad det betyder. 

Valter Nilsson är en karikatyr av Göteborg och för att liksom förstärka den ställningen pratar han gärna om ”böset” i Stockholm. Om hur han, med bakgrund i filmindustrin, tvingades stå ut med alla karriärsknarkande egon och det är precis det som är problemet. Stockholm skulle aldrig kunna skapa en Valter Nilsson, den ständiga strävan efter framgång och succé gör att fötterna lämnat jorden för länge sedan. Jag tror även att de som bor i stan där succé rimmar på att plocka ned någon skulle må bra av att höra någon sjunga om arbetarklass, låtsasvänner och Älvsborgsbron. För att se sig själva i spegeln och fråga om det faktiskt är lönt att dra ner någon bara för att höja sig själv. 

Men alla Göteborgare gillar tydligen inte Valter Nilsson. Björn Werner problematiserade stjärnskottet i Göteborgs-posten och kallade hypen för ett ”helvitt klyschbingo”. Han menar att musiken skildrar en falsk och romantiserande bild av vad Göteborg är där alla är goa gubbar, fritt från segregation och skonat från gängbrottslighet. Werner har så klart inte fel i sak – men är det ett problem? Låt oss för en gångs skull vara lite glada utan att behöva få den moraliska pekpinnen i ansiktet. ”Hur kan du sjunga om att vilja vara som Jerry och dricka prippens blå när det är bostadsbrist på Hisingen”, kan väl aldrig vara en rimlig invändning till en glad konsertbesökare? Hittepå-bilden av Göteborg och musiken som den skapat kan ge oss en paus från den dystra verkligheten. Ibland betyder sådana gemensamma upplevelser mer för samhället än skärpta straff och ökade polisresurser. 

I slutändan spelar det kanske ingen roll vart man kommer ifrån eller vad en artist sjunger om. Men att kunna identifiera sig med någon, eller med något, är kanske den enklaste och svåraste vägen till gemenskap på samma gång. Jag är en göteborgare i Uppsala, men en Uppsalastudent när jag hälsar på i Göteborg. Låt Valter Nilsson få vara min tillflykt när jag vill känna mig lite mer göteborgsk, precis som när jag på ett helt orimligt sätt vurmar för spårvagnar i staden jag inte ens kommer bo kvar i när det står färdigt. Låt mig snälla få spela det helvita klyschbingot utan att någon ska förklara för mig vad jag borde göra med mitt liv.