I samma takt som löven faller fylls Uppsalas campus med studenter. De rödorangea lövverken som bildar en allé i varje gränd och gång och leder oss till hörsalar för nya uppenbarelser blir lika snabbt allas vår värsta mardröm. Meteorologerna spår en kallfront med nederbörd. De rödorangea lövverken verkar sida vid sida med de uppfällda svarta paraplyerna som med leder oss till ekos hörsalar. De rödorangea lövverken förvandlas snabbt till flytande små båtar i pölar längst kyrkogårdsgatans numera lervälling. Hösten blåser snart in med regn och rusk, likväl som en hög av tentor och inlämningar för samtliga uppsalabor. För mig innebär denna höst förhoppningsvis en godkänd C-uppsats och ännu en metodkurs.  

Men jag är inte motstridig, när bunkern på eko kallar oss, står vi alla utanför på rad – inklusive jag. Det blir en plats att slå ihop sitt sorgliga paraply, hänga sin jacka på tork och sätta sig ihopkurad i ett litet hål i väggen för att där på plats prokrastinera plugget och drömma sig bort till dagar då lövverken gav oss en hoppfull och idyllisk bild av de årstider som komma skall och inte av dess förväntningar och krav. 

Tryckeriet är en plats där viljan att bli vuxen blandas med gamla minnen från sin fritidsgård. Du möts av en skogräns där du kan fälla ihop ditt paraply och parkera dina leriga stövlar. Det smattrande höstregnet går att skymta från fönstren och den bristfälliga luftkonditioneringen hjälper till att bygga upp en lätt imma på fönsterkarmarna.  Vidare in genom slussportarna i tryckeriet möts du av bunkern. En plats öppen för beskådningen av mänskligt lidande, öppen 05:00-00:00 för den självdestruktiva men med en stämningshöjande brasa i mitten. Studentens bästa vän under hösten. Här återfinns människor i strumplästen som helt ohämmat kurar ihop sig i små ljudisolerade ägg eller klättrar upp för en liten stege för att placera sig i ett meterlångt hål i väggen. Här är ljudet av regnet som smattrar på rutan utanför slussportarna ett minne blott . I bunkern försvinner tid och rum. 

Meteorologerna spår en stressad student som ska dygna ihopkurad i ett ljudisolerad ägg. Framför henne brinner en brasa och utanför hänger hennes blöta regnjacka och droppar ner på linoleumgolvet utanför. Ute fäller studenterna upp sina paraplyer för att med leriga stövlar slingra sig hem mellan vattenpölarna på kyrkogårds gatans lervälling efter ännu en dag på eko. Hösten är på väg och jag kan knappt bärga mig.