Hon böjde sig ner över handfatet och lät det kalla vattnet möta ansiktet, som om några droppar och lite tvål kunde tvätta bort allt det hon inte tyckte om. Varje morgon var en förnedringsritual hon frivilligt ställde upp på, för att se till att ingen annan kunde se någonting som hon inte redan hade sett på sig själv. 

En knack på dörren förde över henne till verkligheten igen. “Hallååå är du redo snart?!”. Helvete. Hon slängde på sig ett par byxor från golvet och en liten blå skjorta som fick hennes bröst att se alldeles ojämna ut. “Kommer!”

När hon öppnade ytterdörren slog den varma luften emot henne, en blandning av dofter och röster som hon knappt kunde ta emot utan att vilja stänga in sig i sin lilla bur igen, skyddad av bekväma kläder och sängens varma omfamning. 

“Gud va du är snygg idag!” 

Orden träffade henne mjukt. Hon log av ren vana, ett sådant leende som satt i ryggraden och som inte krävde någon övertygelse. 

“Tack.”

Mer än så blev det inte.

Hon visste att komplimangen var välmenad, men den fastnade aldrig. Den gled av henne som regndroppar mot en fönsterruta, oförmögen att träga sig igenom allt det hon redan hade bestämt om sig själv. Hur skulle någon annans ord kunna väga tyngre än hennes egna?

De började gå genom staden. Asfalten dallrade i värmen och luften låg tung mellan husväggarna. Människor skrattade på uteserveringar, solglasögon vilade nonchalant på huvuden och bara ben rörde sig vant genom sommaren, som om värmen var något att njuta av och inte något att gömma sig från.

Hon drog omedvetet ner skjortans fåll ännu en gång. 

Hennes vän pratade oavbrutet; berättade om planer inför helgen och människor hon hade träffat, om den rena friheten sommaren tillbringade och hur svårt det var att föreställa vinterns kalla viskning när den väl skulle komma. Orden flöt förbi som brus, hela hennes uppmärksamhet låg någon annanstans. 

I skyltfönster och förbipasserande mobilskärmar. I spegelbilden som hastigt visade sig i ett bussfönster innan den försvann igen. Varje reflektion var ett nytt tillfälle att kontrollera, rätta till, att dra in magen, räta på ryggen eller flytta en hårslinga som inte låg där den borde. Det var märkligt hur utmattande det var att ständigt vara tillsammans med sig själv. Hur kunde man känna sig fri, när hon aldrig var fri från sina egna tankar?

De följde efter henne överallt, som en skugga hon aldrig kunde springa ifrån. De viskade när hon provade kläder, när hon log mot någon, när hon fångade sin spegelbild i ett mörkt fönster. Hon visste inte längre när rösten hade blivit hennes egen, när buren hon satt instängd i hade byggts av hennes egna händer, och när hon själv hade kastat bort nyckeln.

“Du lyssnar inte alls, eller hur?” skrattade hennes vän och knuffade henne lätt i sidan. 

Hon ryckte till.”Förlåt, vad sa du?”

“Jag frågade bara om du ville följa med ikväll.”

Orden fick magen att knyta sig, som om kroppen hann reagera innan tankarna. En fest betydde människor, och människor betydde blickar. Blickar som hon redan på förhand hade bestämt sig skulle fastna på det hon själv såg varje morgon framför badrumsspegeln.

“Jag vet inte…” mumlade hon och lät blicken vila på den spruckna asfalten framför sig, där värmen fick luften att dansa som om staden själv försökte andas.

Hon ville protestera, säga att det inte handlade om blyghet eller om att hon inte tyckte om människor. Hon älskade människor och dess berättelser de bar på, skratten som uppstod utan förvarning och de subtila sätten varje person rörde sig. 

“Okej”, svarade hon till slut, nästan förvånad över att ordet kom från hennes egen mun.

Lägenheten låg högst upp i ett gammalt hus där kvällsvärmen hade fastnat mellan väggarna, Musik sipprade ut genom den halvöppna dörren redan innan de hunnit knacka, blandad med skratt, klirrande glas och röster som flöt in i varandra utan att någon verkade bry sig om vem som pratade högst. Hon stannade ett ögonblick utanför.

“Är du okej?” frågade hennes vän och la en hand på hennes axel. Hon nickade. Det var enklare än att förklara att hon redan hade föreställt sig kvällen hundratals gånger. Hon såg sig själv instängd i badrummet eller ensam i ett hörn medan alla andra verkade veta hur man bar sina kroppar utan att ständigt be om ursäkt för dem. När dörren öppnades möttes hon av ett leende. 

“Å HEJ! Va kul att ni kunde komma!” 

Inte ett enda ögonkast vandrade över hennes kropp, hennes frissiga hår eller de röda kinderna. Ingen verkade lägga märke till att hon hade valt fel klänning och sminkat sig i hastighet. 

Ju längre kvällen gick desto svårare blev det att hålla fast till den föreställning hon hade burit med sig så länge. Ingen verkade leva efter samma regler som hon.

Mascara rann under ögonen av den extrema värmen, öl spilldes över kläder följt av applåder och skratt när den klumpiga killen bugade överdrivet inför rummet. Skor kastades åt sidan och tappades bort någonstans mellan vardagsrummet och balkongen, låtar sjöngs falskt och orden ersattes av mumlande när ingen längre verkade bry sig om texten.

Hon stod en stund och lät blicken vandra genom rummet. Inte en enda människa såg ut som de gjorde när de kom. Håret hade fallit ur sina frisyrer, sminket hade försvunnit och kläderna bar spår av kvällen, och ändå verkade ingen försöka rätta till det. Ingen smet iväg till badrummet, ingen drog nervöst i fållen på sin klänning eller höll i magen när någon gick förbi.

Hon försökte minnas hur många gånger hon själv hade rättat håret, hur många gånger hon hade sneglat mot ett mörkt fönster för att få en skymt av sin spegelbild. Det slog henne märkligt att ingen annan hade hållit räkningen. Suck.

Hela livet hade hon väntat på att bli tillräckligt vacker för att börja leva, men först nu förstod hon att livet hade väntat på henne hela tiden.