Det skaver varje gång jag stänger ögonen. En känsla som är ständigt närvarande. Inpräntat på näthinnan har jag bilder från ett nyhetsflöde fullt av fruktansvärda livsöden, naturkatastrofer och krig. Hur ska jag kunna blunda för att sen orka öppna ögonen igen? 

Amanda Bergman, en genialisk låtskrivare med magisk röst, berättar på sin konsert under ett mellansnack att hon har tröttnat på världen. I samband med sin låt The World Is Tired Of You har hon en teori om hur tröttheten kan elimineras. Om världen tröttnar på oss, på samma sätt som vi har tröttnat på den, kanske det kan bli något slags nollsummespel. Trötthet som konkurrerar ut varandra. En rimlig tanke i en värld av tragik och sorgsna framtidsutsikter. Men det är något som skaver. Ett motstånd infinner sig på hennes läppar då hon yttrat orden i mikrofonen som stärker ordens omfång. Plus, minus, noll. Men på vilka premisser? 

När jag gick i förskoleklass, var 120 cm lång, bar galonisar var dag och skulle gräva ett hål i sandlådan ned till Kina så älskade jag världen. Jag samlade på stenar, pinnar och höll nöjt mina värdefulla fynd i ett fast grepp medan mina galoniskompanjoner tittade på mig och min hög av naturmaterial med häpen blick av fascination. När utgrävning och skattjakt var över sköljdes vi av med en vattenslang likt lortiga byrackor och livet var en fest. Jägar- och samlarsamhället var för mig inte en tid som passerat, utan en livsstil. En livsstil jag ännu inte helt lämnat bakom mig. Detta trots att jag växt 60 cm, hellre bär jeans och numera förstår att det är en bra bit från sandlådans toppskikt genom jordskorpan, in till epicentrum och ut på andra sidan, som inte ens vore Kina för den delen. 

Förståelsen om världen sträcker sig numera längre än till skolgårdens bollplank. Jag är så rädd att glömma det som en gång var. Att mista tilltron om en vardag målad i färg. Att den brinnande lågan av tro på världen ska slockna. Jag vägrar tröttna på världen och jag vägrar låta den tröttna på oss. Jag vill att vi älskar och blir älskade tillbaka. Klyschigt nog tror jag mig finna någon sanning i att hoppet är det sista som lämnar människan. Svartvita bilder kan bli till färg, men det kräver att någon håller i penseln. Och denna någon måste vara vi.  

När aktivister bestämt slår sig ned utanför riksdagens entré, demonstranters utrop ekar mellan husväggarna och Musikhjälpens engagemang slår rekord, då. Då syresätts den falnande lågan av hopp. Att sträcka ut en hand, låta stämbanden vibrera med eftertryck och möta en annans blick. Aktioner som till synes kan verka obetydliga men som är essentiella för att fly tröttheten. De vars röster slår igenom bullret med tro på förbättring inom räckhåll. Att våga hoppas är en reaktion med kraft. 

Tröttheten som gror är inte obefogad, utan snarare tvärtom, helt rättmätig. Men vi måste påminnas om varför den vuxit fram inom oss och inte nöja oss med det vakuum som lämnas kvar. För nog förstår väl jag att utan mörker finns inget ljus. Tröttheten bekräftar att vi bryr oss och det är den drivkraften vi måste vända oss till. Liksom de förväntansfulla spadtagen i sandlådan måste vi envist fortsätta gräva.