En fest rymmer alla sorters folk,

som ett eget litet ekosystem i den annars stora vida världen.

Men kanske finns ändå alltid två typer;

låt oss kalla dem dansare och pratare.

Ingen av oss är bara en typ,

kanske inte ens för en kväll.

Människan är inte främmande för att skifta form.

När man anländer kvällen bär man dagen i fickorna.

Flickan i hallen har varit ljus hela dagen,

väninnan i hörnet känner det mörka molnet i bröstet.

Någon passerade mig på gatan med raska steg,

stress smittar.

I rökrutan tisslas och tasslas det,

av de som inte orkar eller ens vill vara dansare för stunden.

Undrar ofta vilka ord som löses upp i natten,

på den ängsliga rutten mellan köket, rökrutan, baren och toaletten.

Är det kanske den tryggaste cirkeln som finns?

Inne på golvet stampar någon med kraft,

tappar nästan balansen.

En annan form av cirkel bildas här,

inte riktigt lika trygg för den försiktige.

Jag vill vara där håret flyger,

där hon som får igång hela golvet håller hus.

Inte för att prata känns krävande, 

även för mig kan begäret att ventilera överstiga längtan efter rytmen.

Men musik öppnar något i oss,

något jag hoppas att alla en dag kan få känna.

Har trots allt tillbringat tio år i spegelsalar,

studerat varje liten rörelse till musiken.

Svårt att undvika att jämföra sig med henne.

Nu sakta men säkert hittat tillbaka,

till att älska att inget annat spelar roll än hur kroppen känns.

Tänker aldrig så lite som på ett dansgolv.

Känns nämligen som att jorden snurrar på högvarv all övrig tid.

Vi kånkar alla sten av olika tyngd i fickorna.

Slår mig nu att det nog är de som lyfts upp och visas lite försiktigt i rökrutan,

så att de precis hinner glänsa och få lite rundare form.

Allt detta innan ägaren blir rädd att blotta för mycket,

och snabbt stoppar undan den i tryggt förvar igen.

Har trots allt tillbringat tio år i spegelsalar,

studerat varje liten rörelse till musiken.

Svårt att undvika att jämföra sig med henne.

Nu sakta men säkert hittat tillbaka,

till att älska att inget annat spelar roll än hur kroppen känns.

Tänker aldrig så lite som på ett dansgolv.

Känns nämligen som att jorden snurrar på högvarv all övrig tid.

Vi kånkar alla sten av olika tyngd i fickorna.

Slår mig nu att det nog är de som lyfts upp och visas lite försiktigt i rökrutan,

så att de precis hinner glänsa och få lite rundare form.

Allt detta innan ägaren blir rädd att blotta för mycket,

och snabbt stoppar undan den i tryggt förvar igen.