För en nybörjare kan det karga vita kännas blott kylande. De har inte, som björnen vid dess idegång efter första snöfallet, upplevt hur det faller likt ett fedamm, för att lägga sitt isolerande täcke. Bäddar in björnen i värmen och vintervilan. De har inte förstått att balansen behövs. 

Polarnatten lämnar himlens canvas blank tills att midnattssolen är redo att måla den. Samlar färger i de mörkaste av vrår, djupaste av skogar.

Hur ska de veta vad ljus är om de aldrig gått i mörker? Veta om älskare som önskar att solen tar tid på sig, så att natten aldrig tar slut? Om den fallande stjärnan som endast urskiljs när det är som allra mörkast, önskningen bakom, att någon ska älska tillbaka? 

Att känna saknad såsom solen saknar månen, när de vemodigt vinkar hejdå till varandras dag och natt, fast de båda vet att de är på precis rätt ställe. Hur kan någon tro att det inte är magi bakom det varma, runda månljuset? När tidvattnet styrs av solen och månens själva dragningskraft. Ebb och flod vars existens baseras på mörker före ljus. De som listat ut hemligheten vet att de alltid är med varandra, att månsken egentligen är solljus. Reflekterade strålar som ett sätt att visa, jag älskar dig till månen och tillbaka. 

Låt er därför inte skrämmas av det som kommer och det som går. Uppskatta regnet före solskenet, bjud upp någon till dans i det. För titta vad som hänt oss. Hör naturens vårskrik i islossningen, pilfinken och den nyvaket surrande humlan. Se färgerna på vänners kinder, fältens blommor och himlens duk. Värna om det som har vilat. 

Under samma konstellationer har vi valt varandra genom jordens rotation. Det som liknar stjärnor i skymning blir till fräknar om morgonen. Det himmelsblåa någons iris.

Det mest magiska av allt visar sig vara tid, den som läker alla sår. Tiden tillsammans, tiden isär. Alternativet att inte delta när den passerar får aldrig väljas. Ha det hellre ont än tomt, för all tid, alltid.