Just gränslandet mellan det ofattbara och begripliga är något som forskaren och docenten Martin Sahlén utforskar. Han är ansvarig för kursen Tre synsätt på kosmologi vid Uppsala universitet och ägnar mycket av sin vakna tid åt att studera rymdens under. 

Vem är du och hur tog ditt intresse för rymden fart?

– Jag har arbetat med astrofysik och kosmologi i ungefär 20 år. Till en början läste jag till civilingenjör inom teknisk fysik, på KTH, och det var faktiskt under den tiden som den mörka energin upptäcktes, alltså det som får universum att expandera allt snabbare. 

Martin Sahlén berättar att han till en början inte alls var inne på astronomi, men att det allmänna intresset alltid funnits där. Som ung intresserade han sig för grekisk mytologi vars berättelser tog avstamp i stjärnhimlens konstellationer. Han läste senare några kurser i astronomi och fysik och därmed vidgades fascinationen för den yttre rymden. 

– Att kunna beskriva någonting väldigt mystiskt med matematiska modeller på ett förhållandevis enkelt sätt fångade mitt intresse. För mig handlar kosmologi både om teori och om något mer existentiellt, att försöka förstå helheten och hur allt hänger ihop. 

Kursen Tre synsätt på kosmologi är en av de mest sökta inom institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet. Den utgör ett samarbete mellan tre institutioner och fakulteter i ett tvärvetenskapligt fält som förenar fysik, filosofi och religion. 

– Tanken är att vi ska belysa kosmologi från olika perspektiv. Vi tar upp teman som universums ursprung och öde, struktur och utveckling samt filosofiska föreställningar och religiösa frågor kring vår världsbild, dess helhet och meningsfullhet. 

I och med att kursen ges på engelska, på distans och tredjedelsfart har den gjorts tillgänglig för många. Martin Sahlén berättar att även en del lärare läser kursen för att kunna bemöta sina elevers frågor. 

Har vetenskapen tagit bort mystiken eller förstärkt den?

– Snarare förstärkt den. Ju mer vi förstår, desto fler frågor uppstår. Det är stora frågor som tar tid och är svåra. Ibland kan jag känna att det går alldeles för sakta, men det finns inte så mycket att göra åt det. Även om universum är så oerhört komplext och mångfacetterat är det fascinerande att det går att beskriva med så pass få parametrar. 

Inom modern kosmologi används etablerade standardmodeller som Big Bang och Lambda-CDM för att beskriva universums utveckling och struktur. Modellerna ger en förklaring till en rad observationer som den accelererande expansionen och galaxernas uppbyggnad och kan således avslöja universums bästa trick.

– Det är i grunden ganska enkla modeller som lyckas beskriva observationerna väldigt väl. Samtidigt väcker de nya frågor vilket bekräftar en öppenhet kring att vi absolut inte har alla svar ännu. 

Vetgirigheten tycks vara en inneboende del av människans natur, men vi tjänar föga ekonomiskt på att världsbilden vidgas. Även om forskningen medför pragmatiska bieffekter, som utvecklingen av avancerad kameradetektorteknik, finns det inget tydligt ekonomiskt värde med att studera rymden, konstaterar Martin Sahlén. 

– Jag tror att få hade nöjt sig med att titta upp på stjärnhimlen utan att söka svar kring vår plats i universum. 

Finns det något med universum som du betraktar som magiskt?

– Bara det faktum att universum existerar i sig är förunderligt. En sån enkel sak som att vi sitter här och pratar är otroligt fascinerande. Varför finns något, snarare än ingenting alls? Det är något fantastiskt med att vi i det här rummet, i den här tiden, kan existera över huvud taget. 

Nyfikenheten driver oss framåt, men trots fysikaliska modeller och teorier finns det gränser för vad vi kan veta, där vissa frågor lämnas obesvarade. 

– När man närmar sig kunskapens gränser börjar perspektiven med fysik, filosofi och religion att överlappa. Frågor kring universums ursprung och orsak bortom fysiken leder oss in på det som ibland kallas metafysik. Där finns inga definitiva svar, men mycket att utforska.

Samtidigt betonar han att kosmologin fortfarande är en relativt ung vetenskap. För bara drygt hundra år sedan visste vi inte ens att det fanns andra galaxer än den vi befinner oss i, eller att universum expanderar. 

Slutligen kan vi konstatera att frågetecknen aldrig kommer att rätas ut fullständigt. Oavsett vilka förklaringar som finns kring företeelser som rymdstenar och stoftpartiklar som brinner upp i jordens atmosfär kvarstår ändå något magiskt. Att stänga ögonen för att önska sig något när ett stjärnfall målar sitt penseldrag över sommarnattshimlen. Kanske är det just där, i spänningsfältet mellan kunskap och ovisshet som vi kan enas, att människans behov av att förstå aldrig når något slut, precis som universums expansion.