Jag vet ju ingenting egentligen. 

Vilka de var. Vad som gjorde dem glada, vad som gjorde dem ledsna. Vad som fick dem att leva, leva det där oförlåtliga men oförglömliga livet. Leva det där livet som sträckte sig genom hela andra världskriget, förbi det kalla kriget, in i sekelskiftet och mot framtiden. Vad som fick dem att ta vara på varje sekund och suga ut varenda droppe av den söta nektar som livet hade att erbjuda. Över kontinenter, länder, städer och byar. Vilka människor de har lämnat djupa avtryck i – vems själar de har kysst och minnen de har impregnerat. Vilka människor och vilka platser som lämnade avtryck hos dem. 

Jag vet ju ingenting egentligen. 

Varför han inte fick vara hemma hos henne när de var tonåringar, och därför behövde klättra ut genom fönstret på andra våningen. Vad tavlan som föreställer bron i Bristol egentligen har för innebörd. Vad som till slut ledde dem till huset i Buckland, det med den stora kyrkan precis på tomten bakom huset. Kyrkan som såg ut som en borg. Kyrkogården där de nu vilar, tillsammans åter igen, tillsammans för evigt. 

Jag vet ju ingenting egentligen. 

Hur de träffades. Var de träffades. Hur han friade. Var han friade. Vad, hos henne, som fångade hans blick till en början. Var det hennes breda leende, det som är med på varenda bild jag någonsin sett på henne, oavsett ålder? Var det hennes korta och välklippta hår som ömt smektes av vinden? Var det hennes personlighet, hennes dialekt från Wales, faktumet att hon jobbade som sjuksköterska och hade valt att dedikera sitt liv till att hjälpa andra? Vad, hos honom, fångade hennes blick till en början? Var det hans väl utvalda kläder, alltid med en färgglad slips och matchande näsduk? Eller var det ögonen som har ärvts i generationer – samma ögon som min pappa fick och samma ögon som min bror nu har? Var det hans busiga sida, den som alltid sa “Here comes trouble” varje gång hon gick in i ett rum, eller var det hans ömma sida, den som fortfarande tänkte på henne även när han själv blev sjuk?