Kanske har du till och med tagit av dig skorna under kvällen, för att smärtan blev outhärdlig. Kanske har du slängt dem i ett hörn av dansgolvet någonstans. Kanske kommer du att ta på dig dem igen när musiken tystnar, känna hur de trycker mot de ömma skavsåren på hälen och tårna och ovansidan av foten. Eller så kommer du ge upp, bära skorna i handen och istället tvingas känna den kalla asfalten och de vassa småstenarna mot fotsulorna. Hoppas att du inte trampar på en glasbit.

Och kanske är det här egentligen inget problem, inte på riktigt, för vilken tjej har inte någon gång tagit av sig skorna under en utekväll? Herregud det är väl inte hela världen, det har ju tjejer gjort i flera decennier. Men det är just det som är problemet. Det som skaver. Tjejer har gjort det i flera decennier. Men har du någonsin sett en man ta av sig skorna under en utekväll?

Jag tänker på all den tid man som tjej lägger på att göra sig vacker. På att sminka sig, fixa håret, lägga ansiktsmasker. Raka sig, skrubba, smörja in. Tänk vad vi hade kunnat åstadkomma om den tiden lades på annat. Om tiden hade lagts på arbete, relationer, kreativitet. Eller kanske bara på vila. Hur hade vi mått, hur hade världen sett ut? Jag undrar hur många timmar av kvinnors liv som försvunnit in i sminkborstar och locktänger och ansiktsmasker. Alla dessa ritualer som maskeras som en slags ”self-care”, någonting vi gör för att ta hand om oss själva, för att må bättre. För visst mår vi bättre av att lägga timmar och åter timmar på all denna ”self-care”, och sedan sitta där med rosiga kinder, glowig hy, släta ben… Eller? Jag undrar vad vi hade gjort med alla timmarna om vi fick dem tillbaka. Undrar vad vi hade kunnat åstadkomma om vi lade vår tid på annat än att vara vackra.

Att vara människa är dyrt, att vara kvinna är dyrare. Det är kanske inte sant egentligen, inte nödvändigtvis i alla fall. Men det är ändå svårt att låta bli att tänka på alla pengar som läggs på kvinnligt kodade produkter. Alla de där produkterna man som tjej inte måste, men ändå förväntas köpa. Hela tiden dyker det upp nya saker som man plötsligt tydligen behöver. Nya måsten uppfinns för att hålla marknaden igång. Men om vi inte hade köpt allt det där vi anses behöva, vad hade vi kunnat lägga pengarna på då? Vilka resor hade vi kunnat göra, vilka platser hade vi kunnat besöka, vilka äventyr hade vi kunnat uppleva om vi inte köpte det där sminket, den där locktången, de där vackra skorna som kommer bli liggande i ett hörn av dansgolvet?

Det låter lite som gnäll, det tycker jag också. För egentligen är det väl någonting man själv vill göra? Någonting man själv väljer att göra. Du måste inte sminka dig, måste inte köpa alla de där produkterna, måste inte bära skor som är oändligt vackra, men som också gör så ont att du tvingas ta av dig dem på dansgolvet. Jag är den första att erkänna att jag blir orimligt glad av att göra mig iordning inför en utekväll, köpa någonting fint, omge mig med vackra saker. I’m just a girl så att säga. Men samtidigt är det väl aldrig så enkelt? För varför blir vi så lyckliga av att känna oss vackra? Varför känns det okej, nästan självklart, att välja de snygga skorna framför de bekväma?

Problemet är kanske inte att man som tjej tvingas ta av sig skorna under en utekväll. Inte pengarna man lägger på produkter, inte tiden och energin man lägger på att sminka sig, locka håret, raka benen. Men summan av den där skon, den där produkten, alla de där timmarna som läggs på att göra sig vacker, bildar en tydlig maktordning. En maktordning där män får leda världen, medan kvinnorna gör sig vackra. Kontrasten mellan den stabila, bekväma herrskon och den kvinnliga klackskon som blir liggande i ett hörn av dansgolvet vittnar om någonting större. Någonting mer. Jag tror inte att strukturerna är osynliga, det vet jag att de inte är. Men jag tror att de är mer accepterade än vad vi vill erkänna, både för varandra och för oss själva.

Jag dömer inte dig som ändå väljer de snygga skorna, trots att du vet, redan när du går hemifrån, att de kommer bli liggande i ett hörn av dansgolvet någonstans. Trots att du på vägen hem kommer bära de vackra skorna i din hand. Att du barfota kommer sicksacka mellan glas och grus i natten. Jag vet att du kommer klara av att gå hela vägen, för du har gjort det innan och du kommer alldeles säkert behöva göra det igen. Men jag kan inte låta bli att undra hur långt kvinnor hade kunnat gå om vi inte bara fick, utan faktiskt förväntades bära bekväma skor.