De flesta människor med körkortsinnehav har nog också varit där. Sladdat in på bensinmacken och febrilt börjat övertänka vilken sida av bilen tanklocket egentligen sitter på; landat i att den förstås sitter på förarsidan för att sedan inse att den fortfarande inte mirakulöst har flyttat på sig. Lagt en svordom och förbannat sig över att det nu inte blir ett så snabbt stopp som man hade önskat sig. I händelsernas mitt upplevs den där nödgade u-svängen på cirka femton sekunder snarare som en förflyttning till Millers planet i Interstellar. “One second at the gas station is seven years on earth”.
Det har blivit otänkbart att låta saker ta den tid det tar, för allt måste gå snabbt. Just den här hetsen har blivit en norm, diskursen har börjat lyda något i stil med att det är fruktansvärt onödigt att anstränga sig i onödan. Istället tar vi smitvägar, tummar på suveräniteten och kopplar in automatisering och artificiell intelligens på autopilot för att vi inte har tålamod till något annat. Smickrande? Nej, det är hög tid att dra i nödbromsen.
Svenskarna och Internet presenterar statistik från 2025 som visar att 57% av barn mellan 8-19 år använder artificiella verktyg. Det används till skolarbete, som bildgenerator och det är heller inte ovanligt att konsultera tjänsten som hobbyläkare för att bedöma sjukdomssymtom. Denna utveckling är inte konstig, det är på gott och ont inpräntat i vårt DNA att hela tiden spara på energi, så tanken på att bespara sig några minuter på att använda använda CHAT gpt som bollplank för vardagsdilemman är såklart mer lockande än den traditionella vägen. Men att våra hjärnor vänjer sig vid denna simpla lättillgänglighet, och dessutom börjar ta för givet att information ska komma till en inom några sekunder har också baksidor.
Att den egna kreativiteten hämmas av denna utveckling råder det ingen tvivel om. Varför tänka själv om någon annan kan tänka åt en, och kanske till och med erbjuda ett bättre resultat? Man skulle kunna likställa denna utveckling med en slags intellektuell muskelförtvining, hjärnan får inte längre öva på att tänka långsamt och övervinna mentala hinder i samma utsträckning som innan. Jag personligen har alltid varit väldigt lagd åt det kreativa hållet och inte haft några som helst problem med att fantisera fram de mest udda men roliga idéerna i diverse kreativa sammanhang. Men precis som många andra har jag också ryckts med in i AI-dimman och väljer nu hellre att fråga CHAT gpt vad jag borde klä ut mig till på temafesten eller vad jag borde rösta på i riksdagsvalet istället för att tänka själv och göra min egna gedigna research. Det är obehagligt att ens personlighet och kreativitet är på god väg att förvandlas till något rudimentärt.
Tillgängligheten som artificiell intelligens erbjuder gör också att det ofta används till emotionell outsourcing. Även när det kommer till känslor är det ibland uppenbart mycket mer lockande att prata med en robot som ständigt förstår ens tankar och problem och visar sympati för dessa. Inte för att påstå att AI ska ersätta mänskliga relationer helt men vi tränas helt klart mindre på mänsklig friktion, svåra samtal och empati genom att successivt fasa ut den mänskliga interaktionen i sådana situationer. Detta i sig innebär också risker för det sociala landskapet i samhället, bara tanken på att människor får svårare att förhålla sig till varandra och möta sina känslor på riktigt är skrämmande.
Så varför ser vi egentligen denna utveckling med att ständigt välja genvägen och därmed sträcka sig efter det snabbaste alternativet? En förklaring kan vara att detta fenomen går hand i hand med de övriga dataflöden som omger oss, där trenden numera också har blivit att allt ska gå snabbt. Långa videobloggar på YouTube har ersatts av korta klipp på TikTok och det är få ungdomar som förmår sig titta på ett helt avsnitt Aktuellt utan istället sträcker sig efter korta reals på Instagram. Denna förväntan om snabb leverans på dataflöden spär på dilemmat med att allt annat också förväntas kunna leva upp till detta tempo.
Det här är en utveckling vi måste arbeta kollektivt för att bromsa, det är ett ansvar som vilar på alla. Svart på vitt kan vi se vilka konsekvenser detta samhällsskiftet har fått på endast ett par år. Att då föreställa sig hur det kan se ut om 50 år blir aningen dystopiskt, vilket återigen är ett skäl till att det är dags att agera. Nog för att en gubbe vid en bensinmack inte har något med detta att göra egentligen, men det blir en symbol för hur vi hanterar vardagsdilemman nuförtiden – det må verka lite skojigt och oskyldigt vid första anblick, men vid närmare eftertanke blir det också läskigt. Bilden illustrerar ett fenomen det är dags att ta itu med nu. Sätt den i kontext och låt den tala för sig själv.
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila