”Det är bara att äta” eller ”ryck upp dig” är två uttryck som slängts mot mig under min tid som sjuk. Det är nog det värsta man kan höra. Jag tror inte att många förstår att det är mer komplicerat än så. Att det ibland inte ens handlar om maten, utan om något mycket djupare. Det är inget val att bli sjuk. Att kämpa varje dag med en röst som långsamt förgör dig inifrån är ingenting man vill, speciellt inte under julen. Som Paulina säger: grunden glöms bort. Det handlar så ofta om kontroll, känsloreglering, ett sätt att hitta värde på eller distrahera sig från inre obehag – mer än bara kropp och vikt. Under min tid som sjukast gick julen från något nostalgiskt till obehagligt skrämmande. Bara tanken på julbordet fick hjärtat att rusa och rösten i huvudet att skrika. Jag ville bara försvinna; låtsades ha feber för att oskyldigt kunna dra mig undan, begrava mig under täcket och vänta ut firandet. 

Det finns hjälp att få och från egen erfarenhet: Våga ta den. Ingen ska behöva gå igenom detta ensam, speciellt inte under jul. En strategi Hilda använde sig av var konceptet “planera positivt”. Att planera på förhand vad man ska äta på jul för att undvika den där panikartade ångesten som gärna slår till när man står där med tallriken i hand. Vad känns tillräckligt utmanande, stärkande och hjälpande för din kropp? Sätt upp en grund för dig själv. Hilda tog även rygg på friska personer, om de vågade ta en till macka, vågade hon också det. Att härma de friaste runt mat blev hennes sätt att orientera sig framåt. 

– Du är inte dina tankar om mat. Du är allt det du kan göra, känna, skapa och dela när maten och kroppen inte längre styr berättelsen. Julen får vara ett litet fönster där det livet får ta mer plats, även i det lilla, avslutar Paulina. 

Nu närmar sig julen med stormsteg och jag känner hur sårbarheten kryper fram. Alla mörka minnen om jularna då jag var som sjukast och ingen visste. Inte ens jag själv. Jag bara satt där, helt överstimulerad vid julbordet och försökte begripa varför det kändes som om jag skulle dö. Jag kunde inte höra vad någon sade eller vad som hände. All tankekraft gick till maten; kontrollen som jag inte kunde släppa taget om. Jag skriver inte bara denna artikel för Isa i tonåren, utan för alla drabbade. Alla som känner sig ensamma i sitt eget mörker under julen: jag ser dig, jag hör dig och du förtjänar att fira julafton skuldfritt. Att spendera tid med de vi älskar är inget vi ska skämmas eller kompensera för. Det är så svårt, men det är värt det i slutändan. En sak är säker: jag kommer fortsätta kämpa mot ätstörningen även under juletid. Du med.