En eldslåga brinner bara så länge, men den går att tända på nytt. Beroende på värmegrad och syretillsättning brinner den på olika sätt och dansar i ett hav av olika färger. Från vitt till blått för att sedan skifta till rött och orange. En låga är ljuset i mörkret som berättar en historia om det vi inte kan se. Det är som en sagoberättare som låter dig blicka in i det förgångna med lågans hjälp. Skiftningen i färgspelet hos lågan blir en representation av den dramatiska kurvans följd och nedtrappningen mot slutet kan tydas i den försvagade lågan precis innan ljuset släcks. Det är anvisningen som får sagoberättaren att slå ihop sin bok.   

Blomvagnen utanför slottskyrkogården är välbesökt och priserna ger signaler om att vi lever i en inflation. Om blomvagnen borde beskrivas som en kommersialiserad vinstmöjlighet för företag eller en möjlighet för besökarna att uttrycka sin saknad i en gåva lämnas som en obesvarad tanke. Undra om en inbjudan till en omgång dansstopp inte hade uppskattats mer? 

Mina erfarenheter av dansstopp är många men erfarenheten av blomvagnar är färre. Som liten är det inte så roligt att besöka äldre, allt gick mycket långsammare och det luktade alltid lite konstigt. Såhär nu i efterhand ångrar jag att jag inte besökte mer, frågade mer och lyssnade mer. Sprunget ur de erfarenheterna går tankarna lite titt som tätt att bli en sån ”pensionärsvän” och bjuda pensionärer på fika varje månad och ta del av deras livserfarenheter. 

Besökarna innanför stenmuren har kanske varit en sån pensionärsvän. De har fått uppleva verkligheten av en annans existens och hur dessa blivit förtrodd med en summa tid i detta liv. Ett förtroende som gett upphov till besökare på just den dagen som blomvagnen står utanför grinden. Sån är livets gång, när en sagoberättare stänger sin bok för kvällen, öppnar en annan precis upp sin.