INTERVJU
“Jag finner ro i kaos”
av: Alma Holmberg
Det är en tidig morgon på Lombok, Indonesien. Solen har precis gått upp och vågorna bryter mot stranden där Olivia sitter med datorn och ett glas iskaffe. Hon är solbränd och avslappnad, men rörelserna är rastlösa. Jag sätter mig mittemot. Solen fångar kedjan runt hennes hals när hon lyfter blicken från skärmen. Blicken vandrar mot surfbrädorna som står lutade mot väggen och lockar. Luften luktar salt, ljudet av mopeder från morgontrafiken blandas med någon som sjunger karaoke längre bort. Hon har bott här i snart två månader nu. Långt ifrån Göteborg, långt ifrån det liv hon började bygga upp. Vi har rest tillsammans förut, och setts då och då sedan dess. Men här känns det som att något har förändrats. För Olivia har förändring blivit vardag.
Jag undrar när hon först kände att något skiftade, när livet började dra åt ett nytt håll.
– När jag började resa, säger hon utan att tveka. Det var startskottet 2022 när vi åkte till Australien, Vietnam och Thailand. En väldigt dyr historia, men också det bästa jag gjort.
Hon berättar hur allt började som en spontan idé: två månader, inga planer.
– Innan hade jag bara rest med familjen, men det här var något helt annat. Jag insåg att världen var mycket större än jag trott. Vi träffade människor som hade jobbvisum i Australien, som reste runt utan plan. Då tänkte jag: Varför skulle inte jag kunna göra samma sak?
När hon kom hem bokade hon tre veckor själv på ett surfcamp på Bali.
– Folk sa “är du inte rädd?”, men jag kände bara frihet. Att stå på en flygplats ensam gav känslan att jag kunde göra vad som helst. Jag pratade med fler människor än någonsin och hittade vänner för livet. Jag reste inte iväg för att bevisa något för någon, utan för att jag ville gå min egen väg.
Efter flera månader i rörelse kom nästa skifte: att försöka stanna.
– Det blev lite av en kulturkrock. Utomlands är folk så öppna. Man bjuder in sig själv, hittar vänner på en dag. I Göteborg var det svårare att ta sig in, folk har redan sina klickar. Plötsligt blev livet stilla.
Hon skrattar till, men säger snabbt att stillheten inte riktigt passar henne. Hon drar håret bakom örat och tittar ut mot vägen där en moppe kör förbi med en hel familj på samma sadel.
– Det har varit klaustrofobiskt ibland. Att veta att jag måste vara på samma plats i tre år för plugget. Det är en konstig känsla när man är van att kunna åka när man vill. Jag har försökt tänka att det bara är något som ska göras, sen är jag fri igen. Och nu, så fort jag fick möjligheten under min fria termin, tog jag den och åkte hit.
Jag frågar vad stillheten har lärt henne.
– Jag har lärt mig att uppskatta båda livsstilarna. Det är skönt att ha vardag och rutiner, men jag blir rastlös snabbt. Jag har börjat uppskatta längtan i sig, och insett att båda delarna behövs.
När vi pratar om vad som känns som hemma, blir hon tyst en stund.
– Jag hade mitt barndomshem på Lidingö. Men när mina föräldrar skilde sig och sålde huset medan jag bodde i Australien, kändes det som att jag inte hade något hem att komma tillbaka till. Jag insåg till slut att hem inte längre är en plats. Det är människor.
När allt där hemma förändrades började något nytt.
– Kanske var det tur att jag var i Australien när det hände. Hade jag varit kvar i Stockholm hade det varit mycket jobbigare. Jag är ganska bra på att stänga av, när jag är någonstans är jag där fullt ut. Och jag var nykär, skulle flytta till Göteborg… Det nya tog fokus från det gamla.
Jag frågar om hon känner sig som samma person som då. Hon tänker efter ett ögonblick, flipprar med guldkedjan hon alltid bär.
– Nej, jag har växt mycket. Jag är mer självsäker nu. Jag vet vad jag gillar och inte gillar. Och jag har fått en annan förståelse för världen. Den känns större nu, men också enklare att förstå. Det är något annat att möta den än att bara höra om den.
Hon beskriver sig själv som före detta “duktig flicka”. Friidrott, bra betyg, ordning på allt.
– Men när jag reste insåg jag att det inte spelar så stor roll. Jag finner ro i kaos. Allt behöver inte vara perfekt, allt behöver inte gå som planerat.
Jag frågar vad som är svårast – att stanna kvar när rastlösheten kommer, eller att lämna något som börjat kännas som hemma.
– Att stanna för länge. Man vet när det är dags, det börjar klia i kroppen. Längtan efter att se något nytt blir större än det man riskerar att missa hemma.
Och relationerna då – vänner, familj, kärlek?
– Man skapar sina tryggheter där man är. När vi reste var det du, i Göteborg min pojkvän, och här på Lombok så var det Filippa. Jag tappar inte kontakten med de där hemma, men jag kopplar ifrån lite. Out of sight, out of mind. Sen när jag kommer hem hittar man tillbaka igen.
När vi börjar prata om att resa själv skiner hon upp igen.
– Hemma har man sin roll. Olivia är sån och sån. Utomlands känner ingen mig, så jag får vara vem jag vill. Mitt sanna jag kommer fram när jag reser.
Jag frågar om hon känner att hon har landat här på Lombok. Bakom oss dånar havet, och en hund ligger och sover i skuggan under ett bord.
– Kanske lite. Men jag är också ivrig. Jag hittar alltid snabbt en vardag på nya platser, men jag blickar framåt. Nu längtar jag till Sri Lanka, men jag försöker påminna mig själv att leva i nuet. Jag har längtat efter det här så länge, och nu när jag är här börjar jag redan tänka på nästa resa.
När vi rundar av frågar jag vilket råd hon skulle ge till någon som står där hon stod efter studenten.
– Börja inte plugga direkt. Låt ingen bestämma vägen åt dig. Man lär sig så mycket av att resa, om andra men framförallt om sig själv. Folk säger att man förlorar tid, men jag tror att det är tvärtom. Man kan alltid börja plugga senare.
Kaffet är slut. Vågorna fortsätter slå mot stranden. För Olivia verkar skiftena inte ta slut, de bara byter form.
KONTAKTA OSS
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila