Ett ständigt behov av att förstå, förklara och fastställa. Jag är medskyldig. Det är väl tack vare oss bottenlösa tänkare som det går att kapitalisera på astrologiska tecken och tarotkort. Spillt kaffe kan förstöra en morgon men det är viktigt att noggrant undersöka om bilder finns att tyda i kaffesumpen. 

Det kan vara utmattande att bo i en kropp där hjärnan ständigt är på jakt. Jag har sökt mig febrilt mot nya insikter likt en tragglande upptäcktsresenär med trubbig machete i djungeln. Blickat ut genom fönstret där regnet piskar och drömt mig bort mot gassande kullerstenar och svajande skyskrapor. Framåt, snabba steg med osande irritation när framförvarande träskalle stannar upp, om så bara det minsta. Knyta skosnörena? Pffft tryck ned dem i strumpan så kommer du fortare fram. Först på plats oavsett vad det gäller. Tidsuppfattningen är en egenskap jag har att tacka när jag på arbetsintervjuer kunnat vända på standardfrågan:

– Har du några svagheter?

– Ja, alltså jag är alltid minst tjugo minuter tidig, så det har ju blivit en del väntan i mitt liv. 

Lågmält skryt. Men skämt å sido, det är inte lätt att vara bäst. Speciellt inte när majoriteten av mina vänner hade haft betydligt svårare att använda samma princip på ovanstående fråga. Jag försöker bli bättre på att vara sen, men än så länge har det resulterat i att jag står fullt påklädd med väskan på axeln i hallen, i stället för på mötesplatsen. Tips mottages vänligen.

Som vanligt, tjugo minuter för tidigt, står jag också på tågstationen inför Mälartågets avgång. Fram och tillbaka mellan världsmetropolen Gävle, och hemstad nummer två eftersom jag, liksom er, är ein student aus Uppsala la la la och så vidare. 

I staden med stort G finns tanter som gasar fram med stirrig blick på permobiler. Ciggen är fast ingjuten mellan läpparna och blossen bolmar kring det stripiga håret på både in- och utandning som om den eldrivna permobilen har trippla avgasrör. 

En halmbock med det fyndiga namnet Gävlebocken som ska sätta staden på kartan blir uppäten av hungriga kajor. Pyromaner och amerikaner kan inte längre locka omvärldens blickar genom att sätta bocken i lågor. För bra impregnering, för hårda straff, för fega förbipasserande.

 Frasen “Jag måste bort från den här jävla stan” som en klasskamrat ilsket yttrat under en mattelektion i sjundeklass tog fäste. Länge var det ett stående skämt som det räckte med en blick för att utlösa. Sakta började frasen att etsa sig fast och vips stod jag där med ett flyttlass på Bredmansgatan. 

Om jag då trodde att jag var klar med staden mer känd som “Linn Ahlborgs gamla trakter”, trodde jag fel. Snabbspola ungefär ett år och det var dags att återvända till den där jävla stan för sommarjobb. Tjänstgöring på min hemstads lokaltidning. Den tidning jag med barfota fötter sprungit över daggblöt gräsmatta för att slita upp ur brevlådan under hela min uppväxt. 

Inte brinner väl någon halmbock under juni, juli, augusti, men papperstidningen ska fyllas liksom det konstanta flödet på webben. Jag älskar vår stads största lokalkändis, eyelinertanten vars hår sträcker sig upp mot skyn – vår främsta parkbänkskonnäsör. Jag får gåshud av kommunanställda som köper kameler av Therese Lindgren. Jag lider med damer som beklagar sig över stängda apotek och invasiva arter. Jag undrar nyfiket hur sommaren gått för krögare, och hur jag kan sätta ord på tzatzikins smak för att tillgodose läsarna med en begriplig recension av maten på stadsfesten.

Om flickebarnet som gick och knackade på varenda dörr i grannskapet för att göra en enkätundersökning om vad folk hade i kaffet hade vetat att hon en dag skulle gå runt och knacka Gävlebor på axeln för lokaltidningens räkning hade hon tuppat av. Med ett fast grepp om pennan, anteckningsblocket och kameran i högsta hugg suddas den frustrerade frasen sakta men säkert ut. Jag behövde inte leta mig bort med en trubbig machete, det räckte med att vässa pennan.