Ensam är en idiot
av: Leila Jensen
Innan jag flyttade till Uppsala var jag, som många andra, stressad över hur jag skulle få tag på någonstans att bo. Det var första gången jag skulle bilda ett eget hem och jag ville att allt skulle vara precis som jag alltid drömt om. Ett eget kök, fräscht badrum, fin utsikt, i hjärtat av Uppsala. Framförallt ville jag bo ensam.
Jag insåg dock ganska snabbt att det skulle bli omöjligt att hitta ett hem som uppfyllde alla mina kriterier. Efter vad som kändes som ett oändligt letande i diverse facebookgrupper, som hade utvecklats till något som mer och mer liknande rejection therapy, hade jag i stort sett bara ett val kvar: Flogsta.
Flogstas dåliga rykte hade dessvärre redan nått mig. Efter en snabb googling hade jag nämligen gjort flera otrevliga upptäckter: bristande värme under vinterhalvåret (min värsta mardröm), korridorsgrannar som snor ens mat, högljudda fester var och varannan dag samt studenter som vrålar ut sin ångest varje kväll klockan 22. Jag hade dock tröttnat på letandet vid det här laget, så när jag några dagar senare fick kontraktet skickat till mig signerade jag det direkt. Nervositeten kvarstod dock: skulle jag alltså leva flera månader i den misär som Flogsta hade framstått som?
Min tid här i Flogsta har inte bara varit bättre än vad jag någonsin kunnat ana, utan även fått mig att reflektera kring hur fint det är att aldrig vara ensam. Innan jag flyttade hit levde jag under uppfattningen att jag älskade att vara själv – att bo ensam var mitt mål, min dröm. Men nu är jag inte lika säker. Drömmen bildades nämligen innan jag visste hur det känns att komma hem till ett rum som ekar av tystnad. Utan den enkla möjligheten att gå ut till köket och sätta stopp för min ensamhet, vet jag inte hur jag hade klarat mig igenom de mörkaste månaderna.
Att bo ensam är väldigt vanligt idag och ses för det mesta som ändstationen – att bo i korridor, inneboende eller kollektiv är ofta bara en tillfällig lösning i väntan på någonting bättre. Men faktum är att ur ett större perspektiv, är ensamhushåll som idealbild en relativt ny företeelse. I forskning och framsteg skriver Henrik Höjer, historiker utbildad vid Uppsala universitet:
“En ‘idiot’ var enligt de gamla grekerna en ‘egen’ eller privat person – en ensam särling. Och under stora delar av historien var förvisning eller isolering bland de värsta straff man kunde få. Ensamhet betydde utsatthet. I äktenskapet, familjen, släkten, gruppen, klanen fanns tryggheten. Dessa gemenskaper levde och bodde man i och med – något annat var otänkbart – fram till långt in på 1900-talet.”
Hur gick det till när ensamheten gick från att vara stigmatiserad till att, i viss mån, bli eftersträvansvärd? Att fler lever i ensamhushåll beror såklart främst på den enkla anledningen att välståndet har ökat – vi har råd att bo själva i större utsträckning än tidigare. Utöver det har jämställdhetsutvecklingen en avgörande roll där kvinnors stärkta sociala och ekonomiska självständighet ger oss möjlighet att välja att bo ensamma, oberoende av vår könstillhörighet. Samtidigt har teknologin gjort det möjligt att upprätthålla sociala kontakter när och hur vi vill, utan att fysiskt dela vardagen med någon. Allt detta medför såklart en stor frihet och jag är otroligt tacksam över att växa upp i en tid där jag har ett val. Men i takt med detta har det också skett ett paradigmskifte i bemärkelsen att individualismen ses som ett ideal snarare än kollektivismen. I allt detta kan jag inte låta bli att fundera på om ensamheten, eller självständigheten, idag idealiseras mer än vad som faktiskt är sunt.
Idag präglas samhället av tankar som glamouriserar individens oberoende och ett stort fokus läggs på möjligheter till självförverkligande. Sociala medier genomsyras av budskap om personlig utveckling; hur du ska växa som person och uppnå din fulla potential. Framförallt kretsar mycket kring jaget, något som jag upplever är extra framträdande i min generation. Jag tycker absolut att man ska fokusera på sig själv, sina mål och drömmar. Vad jag däremot ogillar är det nästan klaustrofobiska tillstånd som kan uppstå när tankarna om jaget tar över. När man ensam i sitt rum blir så uppslukad av sig själv, att det känns som det inte finns något mer bortom väggarna. Samtidigt tycker jag mig se att det bildats en slags prestige i att klara allt på egen hand, utan att be om hjälp eller behöva någon.
I ärlighetens namn har jag nog alltid varit lite rädd för att vara ensam, men kanske har jag skämts över det. Jag är trots allt ett barn av vår tid. Men att krossa den barriären och erkänna för mig själv att jag inte är starkast ensam kan nog vara det viktigaste jag gjort för mitt välmående. En insikt som tiden i korridor har hjälpt mig med. När jag är ledsen finns det någon att prata med, när jag är glad finns det någon att skratta med. Behöver jag något är det alltid någon som har det – oavsett om det är en hatt till en hattfest, ett verktyg till mina möbler eller en axel att luta sig mot. Inte minst finns det en enkel väg ut när jag fastnar i mig själv: med bara ett steg ut i köket kan jag istället vara en del av en gemenskap, och plötsligt känns mina problem ganska obetydliga.
I juni ska jag, som många andra, flytta ut från mitt lilla rum på 19 kvadrat, på Sernanders väg. Vissa fördomar stämmer absolut, till exempel att det finns en flitig Billys panpizza-tjuv och flogstavrålet ekar i mina öron varje kväll klockan 22. Men om vi sätter det åt sidan har jag få klagomål, och jag kommer att vara evigt tacksam över alla fina minnen från den här tiden. Men det sagt så passar livet i korridor såklart inte för alla, och det har absolut funnits stunder då jag hellre hade haft köket för mig själv. Kanske har jag bara haft turen att bo med människor jag trivs med. Oavsett vad så har möjligheten att få välja när jag vill vara ensam, och när jag vill slippa vara det, gett mig en balans jag inte visste att jag behövde.
KONTAKTA OSS
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila