Det stör mig att ha en komplicerad relation till det som väcker liv i så mycket och många. För jag har också sökt sommaren, jagat den bokstavligen runt jordklotet säsong efter säsong. Skrivit otaliga dikter om havet och fått smeknamnet solen. Men det är svårt att älska sommaren när sommaren en gång togs ifrån mig och mina vänner. 

I juni när vi var 18 år gamla, sprang vi ut på trappan efter att vår mentor hållit sitt sista peppande tal till sin idrottsklass. Vänner jag förevigt vill förknippa med fotbollsmatcher och studentflak. I juli, gick vi långsamt in i samma klassrum talet hölls i för att minnas vår fotbollskille, som aldrig fick bli äldre än 19. Jag var så arg på sommaren, hur kunde den blomstra och värma när vi bleknar och vissnar? När det känns som att det är kolsvart fast solen skiner och ögonen tåras av panik istället för pollen. Rötterna är uppslitna ur marken men blommorna fortsätter växa. Blommor ska plockas på sommaren för att läggas under kudden, inte på gravar. Mentorer ska hålla tal på studenten, inte på minnesstunder. När man precis gått ut gymnasiet borde man tilldelas pamfletter om universitet, inte om psykisk ohälsa. Fotbollströjor ska hängas upp på arenor, inte läggas vid altare. 

Jag tänkte att du har lämnat jorden. Såg på naturen och undrade varför du inte var i den? Men sen slog det mig. Av jord har du kommit, jord skall du åter bli. Du har inte lämnat jorden, du har blivit den. Du kommer att leva vidare i rötterna vi går på, marken som bär upp oss, jorden som ger liv till blommorna. Du kommer vara mer levande än någonsin när bladen slår ut. Till sommaren kanske, årets första blomma. Jag kommer inte att plocka den. . Nu delar jag ut pamfletter om psykisk ohälsa på fotbollsmatcher och på mitt universitet. Jag får hjärtklappning av missade samtal och frågar alldeles för många ”Hur mår du, egentligen?” på efterfester. Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg? Vad kan man göra mer än att önska att det i himlen är lika blått som havet vid sommarens första simtag, och att de där blommorna vi lägger på graven är lika magiska som de sju blommorna vi la under kudden. 

I takt med att gräset växt har det värkt i mig. Om jag förut varit arg på sommaren, är jag nu tacksam. Vetskapen om att det där ute finns en sol som kommer att lysa ända in i vargtimmen. Det fysiska ljuset i det psykiska mörkret blir räddningen. Ironiskt nog verkar det fungera. Alla mina stora kriser har skett under solens strålar, jag klarar mig väl bäst där. Till och med när jag genomgick ett uppbrott under midvintern skedde det för mig under högsommaren, eftersom jag befann mig på södra halvklotet. Min morfar brukar påminna mig om att skaffa sommarfötter. Att slita ut dem i förväg, kliva barfota på kottarna, barren och glasskärvorna direkt. Det gör inte lika ont sen om du börjar slita tidigt. Kanske har jag också skaffat mig ett sommarhjärta.

På min högra arm har jag tatuerat in ett semikolon, tecknet mot psykisk ohälsa, och ordet fortsätt. Det kommer från Håkan Hellströms låt “Du är snart där”. Han sjunger; “Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont. Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”. För att jag önskar att alla hade fortsatt. I sommar kommer jag att stå i något partytält och Håkan kommer att spelas. Och jag, jag kollar ner på min högra arm – och fortsätter in i sommarnatten.