Halvvuxen & Helhycklare
av: Samuel Bergentoft
Det bor en råtta i min källare. När jag för första gången mötte den där lille krabaten på väg till tvättstugan för några veckor sedan trodde jag att mina dagar var räknade. Den satte skräck i mig när den hoppade fram i den ändlösa mörka korridoren och förpestade det dunkla underjordiska utrymmet med sina små fötter. Likt en vessla på steroider vände jag på klacken, kutade upp för trappan och tog tag i första bästa försvarsmateriel. Med bostadsföreningens piassavakvast återvände jag ner igen och sprang genom korridoren med hjärtklappning, tjutande som ett litet barn. Jag kom fram till tvättstugan, låste upp dörren och hoppade upp på den rangliga träbänken som står där inne. Där stod jag och sökte av golvet för att försäkra mig om att den lille jäveln inte hade följt efter mig. Då slog det mig; hur fan ser jag ut? Tänk om någon granne hade mött mig på min vansinnesfärd och nu skulle se mig stå här och darra som ett asplöv med piassavakvasten i högsta hugg. Beter sig vuxna människor så här?
Några dagar efter min traumatiska skadedjurs-attack var jag tvungen att återvända ner till källaren för att bära ner mina skrymmande vinterkläder till förrådet. Med kroppen inställd på både kamp och flykt stod jag där och försökte göra plats i det lilla förrådet åt mina kläder. Då kom jag och tänka på flyttkartongen som står i högra hörnet av mitt förråd som innehåller en stor volym artefakter från mitt liv som jag sparat för skojs skull. En varm och vemodig känsla infann sig när jag greppade tag i kartongen och skymtade min studentmössa och studentoverall där inne. Så jag bestämde mig för att bära upp kartongen och gå igenom vad mer för minnen den lilla boxen inrymde.
Väl tillbaka i min lägenhets trygga famn inleddes utgrävningen av denna lilla minneslåda. En stor mängd manus från mina många år som teaterspelande bar en stor närvaro, och det var just en av dessa pappersbuntar som fångade min uppmärksamhet. Breakfast Club av John Hughes. Det var den sista föreställningen jag gjorde på teaterlinjen i gymnasiet. På förstasidan av manuset har jag klottrat något; “Hjärtat dör när man blir vuxen”, vilket är ett citat från filmen.
Tänk om det faktiskt är så? Att hjärtat successivt dör ju vuxnare man blir, det är något jag tänker på ibland. Jag syftar inte på att hjärtat fysiskt dör, utan att den där ungdomliga, spontana och sprudlande lågan man har inom sig förr eller senare brinner ut och ersätts av en ganska platt och stabil evighetsfas. Den tanken är inget som tilltalar mig, och det får mig att ifrågasätta om livet verkligen blir roligare ju fler jordsnurr man samlar på sig.
När jag letar vidare i kartongen hittar jag en till samling ihophäftade papper. Minnen från Skogsgläntans förskola. När jag ser bilderna på mig själv i galonbyxor och en vårjacka täckt i geggamoja slås jag återigen av hur problemfritt livet var. Jag läser en intervju som min fröken Elisabeth hade med mig, då jag självsäkert säger att när jag blir stor ska jag jobba med att sälja godis, att jag älskar att “leka uggla” och att det läskigaste jag vet är “tigerpappor”.
Trots att jag är vuxen på pappret känns det bara på låtsas, jag hycklar med detta faktum. Jag vill klamra mig fast i problemfria tankebanor, jag vill inte ersätta dem med vuxna beteenden och tankar. För enligt mig är en av mitt umgänges största styrkor just att vi är så långt ifrån sofistikerade och pretentiösa det går att vara, och jag finner en sån charm i att allt därför blir så spontant. Visst att man kan grischa till det lite ibland och leka vuxen när det behövs men vi har inte så höga krav på tillvaron; om jag exempelvis skulle få för mig att bjuda in till rave i min tvättstuga är jag ganska övertygad att de flesta hade kommit utan att tveka. Jag solar verkligen i den känslan, och blir därför inte det minsta avundsjuk när jag ser alla charkbrickor, uppstyrda vinkvällar och wannabe-vuxna atmosfärer i mitt instagramflöde.
I takt med att vi alla blir äldre så fasar jag faktiskt för att denna bottenlösa ungdomlighet vi lever och andas successivt ska suddas ut, och denna tanke ger upphov till kognitiv växtvärk hos mig. För jag vill fortsätta vara den som ränner skrikandes genom källarkorridoren med piassavakvasten i högsta hugg, den som äter chokladsås till frukost, den som dricker iskallt och blaskigt rödvin i brist på annat och den som sitter på golvet och trycker i sig snabbnudlar och ivrigt lyssnar på osammanhängande skvaller. När ska den leken få sitt slut och ge plats åt det sofistikerade mörker som vuxenheten för med sig? Den tanken kan hålla mig vaken om nätterna.
Mitt i denna dystopi och vemod över att släppa taget om det gamla vill jag ändå intala mig att det måste gå att kombinera dessa vilt skilda världar. När jag jobbade på förskola var det en gång ett barn som sa till mig: “Samuel, jag älskar dig så mycket för du är både en vuxen och ett barn på samma gång”, och de där orden från en klok fyraåring har faktiskt etsat sig fast hos mig, och det ger mig hopp om att allting inte måste vara svart eller vitt, det kallas karisma! Jag kommer fortsätta vara livrädd för råttor, släppa på alla hämningar när jag är med mina vänner, hålla hårt i mitt karismatiska och barnsliga inre, genomlida lite torrt vuxet mingel emellanåt och därmed ändå framstå som ganska vuxen. Det kanske är just det som är en bra kompass för vuxenlivet. Så vill jag bli när jag blir stor.
KONTAKTA OSS
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila