Tusen gånger, och tusen gånger om har jag tänkt på Mona. Allt jag sa, men också allt jag inte hann säga. Jag hade velat rådgöra, utbyta idéer och lyssna till hennes varma röst. När hon fanns med oss var mitt största problem tvånget att bära cykelhjälm. Idag har jag större bekymmer, fler frågetecken att räta ut och högen med dem kommer utan tvekan att växa. En person som dagligen jobbar med frågor nära saknad och sorg är Conny Sohlberg, nationell presstalesperson på Fonus begravningsbyrå. Med mångårig branscherfarenhet har han en rikt nyanserad roll där han representerar Fonus i extern kommunikation, i medier, på olika plattformar och i andra offentliga sammanhang. Han fungerar också som presskontakt vid frågor och kan vara ett stöd och bollplank för den interna verksamheten vid behov.

Paradoxalt nog är döden idag både mer avlägsen och mer närvarande än någonsin. Vi lever längre och längre med bland annat långt utvecklad medicinsk teknik, men samtidigt förlorar vi många, även barn och unga, om vi ser till vår omvärld och följer händelser i media. Conny berättar att döden uppseendeväckande nog haft en naturlig plats i samtalet under tidigare generationers liv, som vi senare har avskärmat oss mer till, inte minst på grund av sociala medier. Han menar därför att vi skulle må bra av att hitta tillbaka till samtalet om den naturliga döden till följd av ålder. Den plötsliga, onaturliga, som sker genom olyckor och våldsdåd kommer aldrig att, och ska inte heller, normaliseras.

Att prata om svåra ämnen överlag berikar våra liv, vi växer som människor och där har döden en naturlig plats, konstaterar Conny. Död och begravning kan vara tunga frågor att lyfta, något som får oss att rygga tillbaka. Han menar därav att det tillhör hans uppgift att lyfta dessa ämnen på ett intressant sätt som gör att man förstår meningen med dem. Att förklara på ett naturligt sätt genom att måla upp en bild som inte är märklig och skrämmande. Om vi vågar prata med andra om döden som en del av livet och därmed uttrycka hur vi känner och tänker, kan sorgen bli lättare att bära. Tillsammans kan vi fokusera på minnet av den vi saknar, och därtill lära oss vikten av sånt som personliga avsked eller att skriva upp viktiga saker i Vita Arkivet.

Tack vare sitt arbete nära döden uttrycker Conny att han lever sitt liv med större medvetenhet än innan. Han har en bättre inblick i vad som väntar, vad som kan hända och vad som är viktigt i livet. Han tar bättre tillvara på de små stunderna med familjen, värdesätter dagar med solsken och fina tillfällen med vänner mer. Samtidigt har han med ålderns gång konstaterat att den gamla klyschan om tid är sann, att den går otroligt fort. Trots att Connys arbete kan innebära mycket sorg och anses betungande så fastställer han att det ger honom energi. Även om han vid tillfällen som borgerlig officiant kan vara helt slut efter genomförda begravningsceremonier så uttrycker han bestämt att det är värt det. Eftersom det innebär att någon annan fått den energi och hjälp de behöver. Conny finner en stor trygghet i sin familj och hos sina kollegor, där även han kan få ventilera vid behov. Han är även utbildad inom psykiatrin vilket gett honom en hel del kunnande och redskap för att hantera sorgeprocesser.

Lyhördhet benämns av Conny som den viktigaste egenskapen tillsammans med den berömda fingertoppskänslan i sammanhang som behandlar döden. Det är ett ämne som hur man än bemöter det kommer väcka känslor och det är helt i sin rätta. Hur vi väljer att prata om det kan dock, till viss del, hjälpa navigera i vilka känslor vi vill väcka. När orden inte räcker till kan tystnaden vara talande. Att ge utrymme för reflektion kan framkalla tankar och känslor för att senare verbaliseras. Däremot så behöver inte allt sägas högt. Conny påpekar att vi bär vissa stunder i våra hjärtan, och de ska inte delas med andra.

På frågan om vad som händer efter döden finns många svar. Du har säkerligen ett, jag har ett och Conny ett annat. Att vi lever kvar inom varandra om vi en gång delat väg är dock tveklöst. Jag är åtminstone säker på att Mona lever kvar i mig, i mina tusen tankar, mille pensées. Även efter att penséerna i krukan vissnat.