Årets utan tvekan största högtid för uppsalastudenter närmar sig med stormsteg, då över 100 000 människor tar sig ut på Uppsalas gator för att fira sista april. För min del blir det mitt första riktiga valborgsfirande här i Uppsala, och för att komma i rätt stämning har jag pratat med två personer som har bättre koll på traditionen än jag. 

Mitt första möte med Uppsalas valborgsfirande som jag minns var när jag var nybliven tonåring. Familjen hade åkt till Uppsala för att fira högtiden som mamma alltid hade talat så gott om. Jag minns båtarna i Fyrisån i alla möjliga former och färger, studentmössor som lyftes mot en klarblå himmel och hög musik där glada människor dansade på innergårdar tillhörande stora gamla byggnader, som mamma sedan förklarade för mig var nationerna. Jag betraktade festligheterna med beundran, och där och då bestämde jag mig för att jag en dag skulle plugga i Uppsala. 

Nu står jag här många år senare och min första valborg i Uppsala ligger runt hörnet. Jag är själv uppvuxen i en liten stad där man på sin höjd tittar på en lagom fascinerande majbrasa, lyssnar på ett tal och äter en varmkorv. Med min begränsade erfarenhet kan jag därför inte låta bli att känna att jag famlar i mörkret bland alla aktiviteter och begrepp man ska hålla koll på. Vad får man inte missa, och hur överlever man fyra dagars hårt festande? För att få svar på mina frågetecken har jag frågat två mer rutinerade uppsalabor om tips. 

Min mamma flyttade med familjen till Uppsala när hon var omkring 11 år gammal och har därför deltagit i många valborgsfiranden. Jag ringer upp henne för att fråga om hennes valborgsminnen från när hon pluggade arkeologi i Uppsala mellan åren 1996-2000. 

Mamma säger att hon inte känner igen begreppen skvalborg och kvalborg, men att man även för 30 år sedan brukade fira rejält dagen innan valborg. Hon minns särskilt kvällen den 29:e april 1996, då hon dansade på Orvars uteservering till en riktig orkester som spelade i bakgrunden. Kanske blev det till och med lite för roligt. 

   – Jag dansade bort min plånbok, säger hon skrattandes och fortsätter:

   – Men en tid senare blev den upphittad på en terminal på en finlandsfärja utanför Stockholm och skickades tillbaka till mig. 

På själva valborg var det såklart Ekonomikumparken som gällde. Utöver det stod både champagnefrukost och sillunch på schemat, vilket hon minns att hon och hennes kompisar kombinerade i en “sillfrukost”, även om mamma själv stod sig lite tveksam till att äta potatis och sill klockan nio på morgonen.

Vidare pratar mamma varmt om den fullpackade mösspåtagningen och berättar att det inte bara är studenter som deltar. Hennes mormor, det vill säga min gammelmormor, brukade gå ut och vinka med sin mössa som vid det laget hade börjat gulna. 

När jag frågar om hon har något favoritminne säger hon att hon inte minns så mycket detaljer, mest att det var fina dagar och att hon hade väldigt roligt. Efter att ha tänkt en stund kommer hon fram till att de bästa minnena var att sitta i någon park med sina kompisar. 

  – Jag har sett någon bild på mig där jag sitter i en park med en ballong och ser glad ut, fast man inte riktigt vet varför, berättar hon. 

Slutligen uppmanar hon mig att vara lite försiktig med alkoholen på kvalborg. 

  – Valborg kunde också vara en dag då man inte mådde så jättebra, förklarar hon. 

Ytterligare en person som har stenkoll på Uppsalas valborgsfirande är Arvid, 21, som är född och uppvuxen i Uppsala och just nu pluggar tekniskt basår. Han hade sett fram emot att se Labyrinth som ska spela på Norrlands nation, men fick tyvärr inte tag på biljetter. 

 – Tänk att se Välkommen hem under valborg på nation, det blir inte mer Uppsala än så”, säger han. 

Trots det faktum att biljetterna tog slut lite för fort, deppar Arvid inte ihop. Han har nämligen mycket annat att se fram emot; häng i ekoparken, hemmafester och den allmänna valborgsstämningen, eller “the vibes” som han själv kallar det. Innan dess väntar dock forsränningen, där Arvid och hans klasskompisar ska delta i detta år. Planen är just nu att bygga en bastuflotte. När jag frågar om hans tankar och farhågor svarar han: 

 – Jag hoppas bara att jag inte trillar i Fyrisån, eller att någon kastar ägg på oss. 

Efter valborg kommer finalborg. Men som Arvid påpekar krockar det med arbetarrörelsens dag.

 – De brukar säga att valborg är ett borgerligt påhitt, eftersom att alla arbetare är för bakis för att gå på majtåg, tillägger han skämtsamt.

Men det slutar inte där, utan den extra festsugna kan fortsätta att hänga i Ekoparken även på katastrofalborg den andra maj.

När jag frågar om Arvids bästa valborgsminne får även han tänka efter en stund. I slutändan verkar det vara de enkla nöjena som han minns mest; att hänga med sina kompisar, vara ute i vårsolen i folkmassan och de spontana möten som uppstår under dessa dagar när staden är som mest levande. Arvid tycker också att man absolut bör gå på mösspåtagningen och understryker vikten av att ha med sig studentmössan – annars kommer man, enligt honom, “inte ha en äkta valborg”.

Efter samtalen med mamma och Arvid har jag fått med mig många bra tips, men framför allt en känsla av förväntan. Jag är spänd på att se vart jag hamnar bland alla flottar, studentmössor och picknickfiltar. Det återstår att se om bastuflotten håller sig flytande så att Arvid och hans vänner slipper bada bastu, och jag håller tummarna för att min egen plånbok håller sig oskadd hela vägen till katastrofalborg. Jag funderar också på hur mammas plånbok egentligen hamnade på finlandsfärjan 1996. Kanske tappade hon den redan under forsränningen i Fyrisån, så att den for iväg med strömmen hela vägen till Finland och tillbaka.

Sammantaget verkar valborg vara detsamma då som nu – en dag fylld av glädje, traditioner och möten. Oavsett vart i stan jag hamnar känner jag mig redo för mitt första riktiga möte med Uppsalas valborgsfirande och tvivlar inte på att det är ett möte jag kommer att minnas.