Nu står hon där. Hon som förgyllt alla Uppsalabarns uppväxt; sipprat ut genom stadens vidöppna lägenhetsfönster och genomsyrat Valborgskaoset. Gatorna bäddas in i textrader om hemmafester och hjärtesorg. Fyrisån badar oss i tidlösa refränger. Det är som om Uppsala är skrivet av henne. Veronica Maggios ungdomsår kommer alltid att leva vidare i den stad som format mig till den jag är idag. Nu står hon där, rakt framför mig. Min röst är en del av bakgrundskörens sopranstämma. I hennes närhet glömmer jag det som gör ont. Den skörbara sårbarheten blir till någonting vackert. 

Studentlägenheten skakar, simmar i alkholdränkta kroppar och rörelser. Köket är redan belamrat av folk. Diskhon svämmar över av plastglas. En pizzakartong vilar ovanpå spisen. Cigarettröken tränger sig in genom balkongdörren och gör luften alldeles tung. Även om lägenheten florerar i en pulserade rörelse står ändå allting stilla. Det är inte förrän Veronica börjar spelas i högtalaren som den febriga hemmafesten sätter igång på riktigt. Från vardagsrummet spelas introt av Välkommen in så högt att man inte kan urskilja om det är hjärtat eller basen som slår mot bröstkorgen. Plötsligt förvandlas vi alla till en enhet och drar med varandra in till mitten av vardagsrumsgolvet. Trots den höga alkoholhalten kan alla texten utantill. Vi öppnar fönstren, skriksjunger ut i julinatten att vi bor fyra trappor upp och du är välkommen in. 

Veronica är hemmafesten. Hon är adrenalinet som känns genom hela kroppen, ursäkten att stanna lite längre. Hon är refrängerna man alltid återkommer till när lördagsnatten övergått till söndag. Hon har upplevt allt det där. Att vara ung i staden som aldrig sover. Trängas i badrummet, råka spilla vin på mattan och blanda groggar i diskhon. Konsumera en enhet för mycket och hångla med någon i köket. Hon är med oss i högtalaren ända tills nattens slut. Tills dess att alla trängs i hallen med sina jackor i famnen, redo att dra på efterfesten man ändå aldrig minns. 

Veronica är också det som händer efteråt.  Tystnaden som lägger sig och de tomma flaskorna som står kvar som bevis på det som varit. Minnet som biter sig fast i söndagsljuset. Glitterresterna på kinden som inte riktigt går att få bort. Vinfläcken på badrumsmattan. Ångestklumpen efter kökshånglet. 

Hon finns där när livet känns som dagen efter. Hennes ord tränger sig förbi alla yttre lager. Letar sig ner till det där bitterljuva som skaver. Den sårbara platsen inombords, det som bränner på insidan men aldrig når ut. I den ensamma tystnaden behöver jag Veronicas musik som mest. Den blir till en ömsint påminnelse om att det kommer en tid efter det här. 

Ingenting betyder någonting, men allting kommer bli bra. En textrad av Veronica som har räddat mig när tystnaden sköljt över mig likt en grå och mäktig våg. När hoppet runnit ur kroppen och jag känt mig besegrad. I de stunderna är det Veronicas åtta ord som får mig att våga läka igen. Textraden sträcker ut en hand på andra sidan och lovar mig att allting kommer bli bra, oavsett hur vägen dit ser ut. Att våga släppa taget gör ont, men att hålla kvar gör ännu ondare. 

För två år sedan stod vi alltså där. På samma scen, i samma bländande ljus. Min röst smälte in i resten av sopranstämman bakom henne. Ett mjukt eko av sammanflätade röster fyllde rummet och bäddade in Veronica i samma trygghet som hon alltid gett mig. Samtidigt som det kändes helt overkligt att sjunga tillsammans med henne kändes det också så bekant. Det har alltid känts som om hon funnits där, oavsett om det varit på hemmafesten eller dagen efter i sovrumstystnaden. Nu fanns hon inte bara i musiken längre, nu stod hon här på riktigt. I det ögonblicket blev cirkeln sluten och sedan dess har det inte gjort lika ont att läka. 

Om mitt liv hade varit film hade hennes låtar varit soundtracket som mynnat ut i eftertexterna. För mig är Veronica Maggio inte bara en artist. Hon är personen som lämnat avtryck i mina ungdomsår med textrader jag aldrig kommer släppa taget om. Ord som får mig att fortsätta läka tills det inte skaver längre. 

Ingenting betyder någonting, 

men allting kommer bli bra.