Stöld, straff och skam. Bestialiska mord, hjärntvättade barn och stulna språk. Det kanske låter som en spännande kriminalserie, något för svenskarna som älskar att gotta sig i true crime hemma i soffan. Men det här är vår svenska historia, om det som pågått och fortfarande pågår mot vårt urfolk. Ann-Helén Laestadius har skrivit Sápmi-trilogin och är aktuell med den tredje boken “Skam”. Jag fick äran att samtala med henne om varför hon skriver, hur ilska kan omvandlas till förändring och var man hittar modet att stå i frontlinjen.

Jag minns mötet med Sápmi-trilogin. Att läsa i “Stöld” om hur samernas renar mördas av rent samehat, skjutna eller värre, lämnade att dö, öronmärket avskuret och hot lämnade. Att gå in i barnens perspektiv i “Straff”, när de tas från sina föräldrar till nomadskolor och tvingas in i en värld där deras identitet kopplas till djävulen och jojken straffas med misshandel. Min familj är utspridd på de 76 norrländska milen från Sundsvall till Gällivare, så självklart är jag medveten om samernas utsatthet, men att läsa kort om det i en SO-bok går inte att mäta sig mot att följa sjuåriga Else-Maj, som i första kapitlet av “Straff” måste flytta från sin familj till nomadskolan med institutionaliserad rasism. Böckerna är en blandning av fiktion och verklighet och Laestadius motiverar det med att skönlitterärt går rakt in i hjärtat på en del, det blir oslagbart att kunna gå till folks känslor på det här sättet. Det är “inte lätt, men absolut nödvändigt” att skriva dessa oberättade berättelser som hon burit på länge. Hon beskriver hur många i södra Sverige och utomlands (böckerna är numera översatta till 29 språk) blev chockade av historierna.

– För oss som bor i Sápmi känner alla till det men det har inte blivit berättat om i bokform, säger hon. Ute i världen har man en bild av Sverige som ett så demokratiskt och fint land, man känner inte till den här mörka historien, vet inte hur Sverige behandlat sitt urfolk. Utomlands vet man knappt om att det finns ett urfolk här! Det är viktigt att nå människor som inte har vetat.

Jag berättar om mina år i Australien och hur de blev chockade varje gång jag drog paralleller mellan vårt urfolk och deras, tyvärr främst på grund av deras delade trauman. Hon har själv blivit intervjuad av Nya Zeeländsk radio.

– Det är otroligt sorgligt att vi delar samma historia och att man gjort på samma sätt, gett sig på barnen och hjärntvättat folk, förstört deras liv. Att ta ett språk från ett barn är att ta en del av deras identitet.

Det är tydligt att språket, eller snarare fråntagandet av det, är en sorg hos Laestadius. Det är också vad den tredje delen i Sápmi-trilogin handlar om. Hon beskriver hur “Skam” härstammar mer ur sorgen, snarare än de två första delarna som bottnat mer i ilska. Hennes egna gamla dagböcker ligger bland annat till grund för boken. Hon berättar om en brusten relation till den äldre generationen, att kommunikationen med hennes älskade morfar fick ske genom sameslöjden istället för samiskan. 

Hur använder du skrivandet, kan det fungera som en katalysator för dina egna känslor och upplevelser?

– Om jag blir arg eller känner att något är fel som behövs rättas till så sätter jag mig och skriver på en gång. Alla mina böcker är en slags uppgörelse med staten och kyrkan, förklarar hon. Det de har gjort mot oss samer, vilka konsekvenser det har fått och hur de påverkar oss än idag. Även om det är skönlitterära böcker har det alltid varit den röda tråden, och det har varit jätteviktigt för mig.

Både politiker och kyrkan har gett respons på böckerna, den dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén samtalade med henne inför kyrkans offentliga ursäkt till samerna, och både svenska och samiska politiker har lyft hennes böcker i olika sammanhang. Men hon ”kommer aldrig att förlåta”, vilket hon också berättade för den före detta ärkebiskopen. 

– Varför skulle jag göra det? Det är för stora konsekvenser, jag har förlorat mitt språk på grund av det här. Det finns dessutom så mycket psykisk ohälsa i det samiska samhället som beror på dessa saker, och det är oförlåtligt.

Under arbetet med böckerna har Laestadius granskat hundratals verkliga polisanmälningar, följt renskötare och suttit med och hört om alla dessa människors ångest och sorger. Hon har behövt byta ut kön och anonymisera platser för att inte peka ut någon person och en del som hon intervjuade ville inte bli nämnda i hennes tack i slutet av boken. De lever i en pågående farlig verklighet, och hon understryker att hon aldrig vill försätta någon källa i risk. 

Men hur var det för dig då, att ta på dig att vara frontfigur, var det värt risken?

– Ja, ja absolut! Säger hon, utan tvekan.

Laestadius kan vara den coolaste människan jag pratat med. Genom hela samtalet är hon lugn och tveklöst säker på sitt varför. Böckerna verkar ha gjort skillnad för hur man ser på samehatet, och hoppet är att om samerna vågar prata mer kan de komma till rätta med den psykiska ohälsan, och då är det absolut värt det enligt Laestadius. Hennes förflutna som journalist har hjälpt henne mycket, “journalisthjärnan” vaknar ibland när hon ser någon skriva på ett sätt som skadar. Då lägger hon ut och ifrågasätter påståendet på sina sociala medier och kanaliserar ilskan till en kraft att visa verkligheten.

– Jag återkommer alltid till rättvisa, för det är en fråga om rättvisa, och det är vad som driver mig både som journalist och författare.

Det första hon har i åtanke när hon skriver är sitt folk, beskriver hon. Att de ska kunna känna igen sig och dela glädjen och sorgen som tragiskt nog är så ihopflätade genom generationerna som same. Hon menar att det är viktigt att de som växer upp idag ska finna litteratur som de kan hitta stöd i, kanske ett mod att våga söka hjälp eller berätta själva. Det fanns inte när hon växte upp.

När jag frågar Laestadius, varför skriver du? är svaret tydligt;

– Jag vill att världen ska veta.