Hjärnceller förtvinar och dör, och minnen faller bort där glömskan intar sin plats. Personan blir åter blank, utan förmåga att styra över de egenskaper som anammas. Ansikten suddas ut, beteendet blir irrationellt och den person som en gång fanns blir allt mer frånvarande. Det skräckinjagande sjukdomsförloppet som beskrivs kallas demens och är, som för att strö salt i såren, obotligt. 

Ett av mina första jobb var på just ett demensboende. Tillsammans med mina kollegor anordnades aktiviteter som bingo, sittgympa och frågesport. Mötena med de äldre var att likställa med svensk vår, ambivalenta. Med all luft som de gamla lungorna kunde fylla ropade Anna-Lena kraftfullt “Bingo” på varje nummer som lästes upp och påstod därtill att siffran var datumet för hennes födelsedag. Stig påstod bestämt att rabarber var huvudstaden i Danmark och argumenterade med en växande rynka mellan ögonbrynen emot minsta lilla motsägelse. När det bjöds på kaffe och kaka lyftes mungiporna hos dem vars hippocampus ännu kunde associera smaken till rätt sinnesstämning. Kanske är en av de ynka fördelarna med demens att man glatt kan överraskas med ett nytt kakfat efter varje varv tallriken skickats runt bordet. Om än antalet kakor troligen sinar eftersom varje överraskning också innebär ytterligare en tugga. 

Det finns situationer att skratta åt som kan mildra mörkret i stunder, då demensen skruvat till ordförrådet och kastat ut orden likt en tombola. Men även tårfyllda ögon, gläntande ilska och vakande oro har stundtals fyllt rummet. Mina fingrar räcker inte till för att räkna antalet gånger jag fått förklara för äldre damer att de inte behöver stressa iväg för att hinna med bussen. Jag har torkat tårar över frånvaron av barndomens husdjur lika ofta som utspillt kaffe, och nickat medgivande när 85-åringar påstår sig behöva fråga sin mamma om lov att få stanna kvar på fikan en kvart till. 

Trots att demens är konstaterat obotlig så finns det en kur som kan återuppliva det förflutna. Musik och melodier. Under min tid på demensboendet var allsång en stående punkt på aktivitetsschemat och var det inte huvudsysslan för passet så smög det sig alltid in en låt eller två. Greta på avdelning 1B och jag hade ett fint band till varandra. Jag skrev brev till henne och hon hade en bild på mig uppställd i sitt rum, detta även om hon varje gång vi sågs frågade om mitt namn.  Hon var en passionerad orienterare i sin ungdom och åkte på körresor över hela Europa. En anekdot som letade sig in i alla samtal var hur hon varit barnvakt åt den framgångsrike Lasse Berghagen. Därav var även En kväll i juni och Teddybjörnen Fredriksson högst upp på önskelistan när det vankades sång. När våra röster förenades till den något repetitiva raden; Na na na na na na na na na na na nana na na na na na na na na na, var det som att ekot fick ett svar och den Greta som en gång målinriktat sprungit runt i skogarna plötsligt satt bredvid mig. 

Hennes morfar satt och nynna på en sommarmelodi

Plötsligt spratt de’ till i gubben, han blev ung och han blev fri

Att toner till musik kan väcka liv, och stundom befria från sjukdomen som tagit beslag på förståndet, är precis vad Berghagens texter antyder. I gräset dansar minnet av en kärlek som gått ur tiden. 

Där hon dansade i gräset likadant som du gör nu

Hennes hår var blekt av solen hennes mun var smultronröd

Hon va’ ljuvlig som en lilja hennes kärlek va’ som glöd

När jag struttade fram på skrubbsårsklädda barnsben in till Solgården i Hörnefors för att träffa gammelfarmor och gammelfarfar var det än en gång sång som väntade. Gammelfarfar hade grönstarr och var därför blind, men när jag och min lillasyster tog ton till Blåsippan ute i backarna står fanns det inget sinne som kunde skilja oss åt. I rummet på Solgården var musikanläggningen av hög prioritet. Där spelades Gunnar Wiklunds varma basröst och den lite mer oväntade tysk-grekiske Ivan Rebroffs djupt ekande stämma. Den dova klangen tycks ha smittat av sig från vinylskivans sprakande spår eftersom sonen till gammelfarmor- och farfar, min morfar, även han idag sjunger i manskör och hittar glädje i noterna på pappret. Min mamma kan likaså skruva upp volymen som ingen annan. Hennes största önskan är att gå på rave i Berlin. 

Musiken pulserar i blodet även på andra sidan släkten. Farmor och farfar brister titt som tätt ut i sång och har ett stort register som passar alla stunder och situationer. Min farbror är yrkesverksam i musikbranschen och jag blir tårögd av tanken på min pappas spel på gitarrsträngarna till tonerna av Di Levas Söta lilla blomma. Min ettåriga kusin dansar med gnistrande ögon när farfar spelar Fattig bonddräng på munspelet och lyser som en sol när det skrålas till Djungelbokens Var nöjd med allt som livet ger.

På demensboendet spelas CD-skivan med svenska klassiker, om och om igen. Någon stackare har möjligen tröttnat, men för de flesta lyckas de där uttjatade sommarplågorna som ljudit i bilstereon locka fram fragment från en svunnen tid. I Teddybjörnen Fredriksson gör nallen entré efter många års tid och kan på samma sätt som sommarplågorna bli ett smakprov på den trygga barndomen, då de utsuddade konturerna av det gångna genast blir klarare. 

Men åren gick, jag glömde bort min vän

Och jag blev gift och fick ett barn

Och så igår, när hon fyllde fyra år

Fick hon en teddybjörn av sin far

När åren gått och även jag blivit rynkig och grå, hoppas jag att någon sjunger för mig. En melodi som gör mig ung och fri. Kanske blir det sångboksfavoriten Jesus lever? Då kan jag lova att det spritter till i gumman! För så länge musiken kan få atomerna att vibrera, tror jag att ett vilande minne kan få dansa, om så bara en gång till.