I början på slottsbacken tornar den upp sig likt en välslipad diamant från helvetet. Morgonsolen kastar ett orange sken på byggnaden, Erik den helige vajar ståtligt i vinden och en stupfull ämbetsman står med golvmopp i högsta hugg och skurar i rökrutan. Doften av grisch, kashmir och status ligger som ett tyngdtäcke över platsen. Ända sedan jag flyttade till Uppsala har jag undvikit det här stället som pesten. Jag vill inte befattas med fanskapet. Men innerst inne pirrar det alltid till lite extra när jag går förbi, det är som en elektromagnetisk dragning som kallar på mig. Så till slut, i februari 2025, bestämde jag mig för att stålsätta mig och möta odjuret. Jag gick ut på Stocken.

Det fanns en era i mitt liv då min bästa och snyggaste outfit var kabelstickad Ralph Lauren tröja (med skjorta under såklart!), ormskinnstighta beiga chinos med ett par Axel Arigato sneakers som pricken över i:et. Att jag skulle gå ekonomlinjen, starta eget företag och vara ekonomiskt oberoende innan 28 års ålder var lika självklart som att låtsas vara intresserad av golf. Kaxig och målmedveten brukade jag ta Roslagsbanan in till stan för att bränna mina små besparingar på NK:s tonårsavdelning. Med andra ord älskade jag att känna mig grisch. Men när jag föreställer mig den synen nu, nästan tio år senare, kryper det i kroppen på mig. Lilla inskränkta jävel, vem tror du att du är?

Puberty hit me hard. Det är som bekant mycket som händer i sinnet under denna period och för mig kan man säga att hormonerna tog ut sin rätt. För det kom till en brytpunkt lite senare i tonåren då jag bestämde mig för att det var dags för ett paradigmskifte. Det var dags att bryta upp med det gamla, så jag valde att lämna Danderyd och söka gymnasium inne i stan. När jag började på Viktor Rydberg Jarlaplan tänkte jag att jag numera befann mig i hipsternas  epicentrum. I efterhand har jag dock insett att det var aningen märkligt att betrakta mitt nya  gymnasium som en helt annan värld, eftersom den till största del faktiskt bestod av ekonomi-grisch och champagnevänster. Men att det ens existerade folk med lite alternativ klädstil samt en och annan äkta hipster räckte gott och väl för att jag skulle se detta som en ögonöppnare av dess like. Detta gjorde att jag faktiskt vågade utföra mitt paradigmskifte.   

Från att ha varit den som levde och andades grischtendomen och allt vad den innebar blev jag nu den som klädde sig i hängselbyxor, en aning för stora tjocktröjor och chunky sneakers. Jag kastade ut alla mina gamla märkeskläder från garderoben och ersatte dem med secondhandkläder (och levde därmed i tron om att jag var en klimatsmart konung). Jag började på teaterlinjen, satt och rökte cigg på Södermalms kullar och övervägde om jag skulle gå med i Ung Vänster.

Ibland kan jag på allvar misstänka att jag har en släng av ADHD. Varför ska jag alltid hålla på och ta saker till en sån överdrift? Vem fan gör ens en sådan 360 inom loppet av en vecka? Men faktum är att jag aldrig mått bättre! Visst att det måste sett lite spretigt ut utifrån men jag har aldrig känt mig så tillfreds med tillvaron som jag gjorde när jag lämnade grischtendomen bakom mig. Aldrig innan hade jag haft så kul och utvecklat min egen karaktär så mycket. 

Att jag gjorde slut med min grisch-era hör alltså såhär i efterhand till några av de bästa besluten jag någonsin har tagit, och jag känner att jag gärna vill hålla mig på armlängds avstånd från den för säkerhets skull. Minnena som uppdagas när jag tänker på mig själv i yngre tonåren hemsöker mig, jag skäms på riktigt ihjäl över mitt snobbiga beteende. Det fanns därför inte på kartan att jag skulle gå med i Stocken när jag flyttade till Uppsala. Att ge sig in i den snobb-djungeln igen, påminnas om gamla tonårssynder och sitta och försöka verka cool i loungen är det sista som lockat mig. Varje torsdag i över ett års tid har jag därför smidigt och diskret ordnat andra planer för att slippa möta detta minfält. Och jag tackar fortfarande högre makter att jag fick feber just den dagen på insparken när planen var att vi skulle till Stocken. 

Jag ska dock erkänna att det ibland är svårt att bibehålla min entydiga inställning till grischtendomen. Trots min tacksamhet över att askan av min grisch-era ligger begraven och att jag verkligen är livrädd för att ett besök på Stocken skulle kunna återuppliva den igen, tycker jag ändå att tanken är lite kittlande. Förbjuden frukt helt enkelt. Jag hatar att behöva säga det, men uppenbarligen ligger elden fortfarande och glöder någonstans djupt inom mig, och det tar också lite emot att släcka den helt. Lite av ett lugn infinner sig faktiskt i kroppen när jag drar en kashmirtröja över huvudet och känner det lena tyget mot huden, och det tar lite emot att kliva på pendeltåget till Stockholm när jag vet att Mälartåget står och väntar på mig på andra sidan av perrongen.

Att Stocken någonstans har kallat på mig varje gång jag passerat är alltså inte helt osant. Det är ju sjukt att jag lyckats undvika stället så länge och dömt ut hela skiten utan att ens varit där. Så nu för drygt en månad sen kände jag att det var dags att trotsa gamla demoner och faktiskt följa med mina vänner ut på Stocken.

Hela jag vibrerade och jag gick med tunnelseende nedför trappan mot garderoben. Men så kom jag och tänka på hur självsäker jag var när jag spatserade runt som Stockholmsgrisch som 13-åring och bestämde mig för att applicera det på min aura nu också. Det måste ha fungerat! Jag ska erkänna att jag faktiskt inte minns jättemycket mer från den kvällen mer än att jag hade otroligt kul. Sen dess har jag varit på Stocken varje torsdag och njutit av det sätt som atmosfären påminner mig om de forna dagarna.

Min slutsats är alltså att det går att kombinera grischtendom med wannabe hipsterism. Med lite självdistans och integritet kommer man långt. Best of both worlds så att säga.