Det finns en människa jag inte lyckats knäcka än, men jag vill och försöker. Jag beundrar dem på samma gång som jag är livrädd. Vi är ständigt nära varandra, på samma tunnelbanevagn, i samma cafe med samma beställning på latte, men de har en sköld runt sig och jag kan enbart observera dem på ett fint avstånd. Rädd för att de ska ta fram svärdet och börja svinga mot mig. Jag backar långsamt ut ur cafet, utan min latte, och försöker infinna mig i förståelsen av att de och jag inte är samma. Medan de åker mot arenorna åker jag hem och sover.

De kommer i tre former, enligt stark källa, där de befinner sig på en skala av normalt besatt till grovt besatt. Vi har below average fangirl, en trevlig tjej med posters på väggen. Hon döljer sitt beroende tills hon finner likheten i andra vilket oftast görs på fyllan. Den andra är average fangirl, den vanliga, den normala. Hon finns på internet och sätter sitt objekt av affektion på en pedistal. De drömmer om dem, de pratar om dem och de beter sig som att det finns en chans att gifta sig med Timote Chalamet. Men de är snälla, de är harmlösa. Den tredje sorten skrämmer mig, the above average fangirl. Hon blir arg om man inte kan BTS`s astrologiska birth chart. De lever i en värld av illusioner där det inte finns någon som hindrar dem från deras objekt. Man kan se dem lurka i en buske eller åka till deras hus för att se fasaden. De skriker på mig när jag inte kan alla låtar och de kan oftast Harry Styles blodgrupp. Jag kan inte ens min egen…

Nu har vi de tre generaliserade tjejerna nedskrivna. Jag skulle vilja tro att vi alla har nått första stadiet, iallafall vi som växte upp besatta av pojkband. Vi föll för dem, deras leende och försök till djupa texter. Jag erkänner, jag var svårt besatt. Men när livet gick vidare växte jag upp och mina drömmar om att gifta mig med dem försvann och blev istället fina minnen av min barndom. Men för vissa lever det vidare i generationer och det är där vi blir olika – för de lever i en värld av utopi och jag blir fast med realismen.

Förra sommaren upplevde jag The Swifties. Och jag älskar dem men från ett avstånd. Varför ett avstånd, undrar ni? Jo, för att jag är rädd för att de ska bli arga när jag inte kan låten som släpptes under en specifik månad som var en cover på en remake, ja ni förstår. Det känns som fangirls har blivit dåtidens bandtshirts. Kan man inte alla låtar får man inte ha den på sig. Jag kan inte alla Taylors låtar, får jag ens vara här? Jag kan erkänna att jag skämdes när jag inte kunde vår surprise song; det blev pinsamt tyst borta hos mig och då brann jag upp inombords. För jag vill vara med! Och där och då stängdes min dörr för att bli en Swiftie så jag gick hem och kände mig uppgiven.

Efter konserten började jag fundera om det är okej för någon som inte älskar en artist att ta plats från någon som brinner och lägger ner sin själ i den. Har jag rätten att ta en plats här och inte ens kunna alla låtar av artisten som står framför mig? Realistisk förstår jag att det självklart blir en fråga om tajming, intresse och pengar. Men jag satt och fnulade för mig själv och insåg att jag kom fram tomhänt och utan åsikt och det händer väldigt sällan. Jag började då istället försöka framställa det som blir kraven för att bli ett fangirl, när vet man om man är tillräckligt stor fan för att vara med? Jag, personligen, älskar Håkan Hellström, jag har en tatuering som bevis. Men jag kan inte alla låtar utantill och kan inte citera allt han sagt. Får jag anse mig som en fangirl eller blir det en exklusiv titel när jag bevisat mig för de andra besatta Hellströmsfansen, och hur bevisar jag mig då?

Jag såg deras passion och glöd på sättet de hade klätt sig. De hade placerat flera tusen stenar på en klänning för att efterlikna Taylor Swift. De hade tagit låttexter till hjärtat och skapat egna kostymer efter dem. De lös upp hela pendeln. Ingen kunde missa vad som hände i Stockholm maj 2024. Min vän hade till oss gjort armband i tiotal där hon hade valt ut texter som betydde något för oss. Jag kollade på henne och kände kärleken. Hon skulle se sin favoritartist och jag fick äran att beskåda henne i sitt element. Där och då älskade jag henne på nära håll. Faktiskt extremt nära för pendeln var så fullpackat att jag kände andedräkten hos en annan tjej.

Min slutsats är då att fangirls kan vara galna och läskiga, men allt de gör är av kärlek. Jag tror vi andra, icke fangirls, bara drömmer om att brinna så starkt och dedikera sitt liv för någon. De har funnit någon de älskar och vem har egentligen rätten att ta det ifrån dem? Definitivt inte jag så mycket är jag säker. Det kanske går för oss att finna en gemensam mark i att vi båda gillar Taylor Swift och det kanske räcker där. Kanske kan jag ta tillbaka den glöd jag brukade ha för pojkband, och de kanske kan förstå att alla inte kan allt om deras favoritartist. Och då kan vi mötas där i mitten av utopi och realism och bli vänner.