När jag var sex år gammal, en liten sparv, var jag galen i Indiana Jones, Tintin och diverse piratberättelser. Medan resten av killarna i min klass gillade Star Wars och bilar, ville jag något annat. Jag ville bli en äventyrare, en som red på en kamel genom öknen på jakt efter skatter. Jag ville resa till Sydamerika och leta efter inkaguld, och jag ville envist tränga mig genom djungeln för att hitta städer ingen annan kunde hitta. Jag ville ta mig överallt. Medan vissa ungar kanske inte tänkte så långt, hade jag redan kommit på en plan för hur jag skulle bli en sådan äventyrare. Jag skulle lära mig att cykla! Cykla var nämligen min första plan för att erövra planetens skatter. Men för en ambitiös sexåring var det tämligen lättare sagt än gjort.

Problemet var bara att jag inte visste hur man cyklade. Jag hade sett mina grannar i samma ålder börjat cykla runt i en sådan fart att de liknade attackfåglar på jakt efter sitt byte. Förmodligen blev jag orolig när jag såg dem, orolig att de skulle hinna före mig och ta min plats som den nya världens äventyrare. Ambitiös som jag var, gick jag direkt till mina föräldrar, som givetvis var 650 meter längre än jag själv. Jag tittade upp och framförde mina krav med allvarlig min. För det första krävde jag att jag skulle få en cykel, och för det andra att jag skulle få hjälp att cykla. De kollade med sina stora ögon och föll pladask för mina krav.

Några timmar senare stod jag där vid garaget, full av förväntan. Hjälmen satt på plats, trots att jag precis hade överlevt att min mamma råkat klämma min haka i cykelspännet. Halv gråtande, men ändå med en nyfikenhet i blicken tittade jag när pappa justerade cykeln så att den skulle passa lilla mig. Efter en stund så lyfte pappa upp cykeln och ställde den framför mig med ett leende. Jag log tillbaka i några sekunder innan jag märkte något fasansfullt, cykeln saknade stödhjul. Mina grannar hade haft stödhjul och jag befarade domedagen. Jag skulle ramla och göra illa mig…

Nåväl, jag släppte den skräckinjagande tanken för några sekunder och jag satte mig på den höga cykeln. Jag kollade ner mot mina fötter, och min höjdskräck gjorde sig påmind. Pappa försökte lugna mig genom att försäkra mig om att han skulle hålla i mig tills jag hade fått balansen. Vi började cykla, med pappa som höll i stången där bak. Jag drömde mig bort till Indiana Jones på sin motorcykel och såg mig själv som den coolaste personen någonsin. Jag hade cyklat ungefär femtio meter när jag vaknade upp ur min dröm, och vände mig om för att kontrollera att pappa fortfarande var där. Till min stora förtret stod han kvar tjugofem meter bakom mig och log. Det var då insikten slog mig, jag höll balansen helt själv. Skräcken kom, och jag kände hur jag likt ett korthus föll ner till asfalten med ett duns.

Det blev ett möte med vad jag uppfattade som världens hårdaste asfalt. Tårarna rann nerför mina kinder när jag såg skrapsåren. Verkligheten kom ikapp och jag kände mig förrådd, både av pappa och av mig själv för att det var mycket svårare att lära sig cykla än vad jag hade trott. Jag reste mig från asfalten, mörbultad, och såg pappa gå mot mig. Hans leende hade nu omvandlats till en seriös min. Han sade med en bestämd röst:“Det kommer att göra ont nu men om några dagar kommer du att titta tillbaka och vara glad att du inte gav upp”. Jag ville dock ge upp, men efter att ha gormat ut min ilska genom att sparka på cykeln, fortsatte jag öva.

Efter mycket om och men, och fler möten med asfalten i form av skrapsår på kroppen, började jag äntligen hitta balansen. Och jag insåg till slut att det här var bara början på min äventyrsresa. Jag kommer att bli som Tintin eller Indiana Jones, det är bara att resan dit inte kommer att vara lätt. Men det var en bra påminnelse om att ett obligatoriskt möte med asfalten behövdes, för att jag i framtiden skulle bli den äventyraren jag alltid drömt om.