När decembermörkret är som tyngst hittar många någon form av ljusglimt i att ens Spotify- wrapped poppar upp i mejlkorgen. Så kul att äntligen få se en resumé av året som varit i musikväg! Må gud fördärva denna dag. När notisen dyker upp på hemskärmen vet jag att det är dags att ta på sig riddarrustningen, plocka fram alla mytomaniska drag man kan gräva fram i sig själv och hela dagen försöka parera konversationer i ett desperat försök att undvika ämnet musik. Jag misslyckas varje gång. Jag hinner inte ens ut från innergården innan min kära granne attackerar mig och kräver information om toppartister, topplåtar och toppgenrer. Det är bara början på infernot. Mina meddelanden svämmar över. Folk ringer. Småpratet under föreläsningspauserna blir olidliga. Alla vill veta. Jag inbillar mig att folk runtomkring mig vet att detta är den känsligaste punkten man kan trycka på hos mig. Folk verkar känna det på min aura. 

Jag lär ju vara partisk i mina tankebanor, eftersom detta ämne är extremt stigmatiserat för mig, men jag ställer mig ändå frågan om det på riktigt kan vara så intressant att veta vad folks topplåtar är? För mig är det fullkomligt irrelevant information för att tala klarspråk (försvarsmekanism). Mig veterligen är jag dock ganska ensam om denna uppfattning, det är ju många som faktiskt tycker att det är intressant att veta. Kanske för att ens musiksmak är som en produkt av ens kognitiva inre då man oftast lyssnar på musik som matchar ens känslor och aura. Jag kan ju själv nästan gissa mig till vad mina närmaste vänners topplåtar är, bara baserat på hur de är som personer.

Jag förstår egentligen inte varför jag får tunnelseende när det kommer till det här. Ingen bryr sig ju egentligen. Men när till och med min bästa vän knappt kan hålla sig för skratt och jag ser hur det nästintill kryper i kroppen på honom när han för bara några månader sen av misstag kom över min Spotify-wrapped från 2023, tycker jag ändå att mina stressnivåer blir något mer befogade. Ska jag då stå och redovisa mina topplåtar för folk jag halvkänner? No thank you I choose life.

Inför Spotify-wrapped 2024 tänkte jag ändå att min topplåt skulle bli något mer representativ än vad den varit innan. Jag var nästan helt säker på att det skulle vara Honeyboy med Benjamin Ingrosso, ingen clout-boostande topplåt kanske, men ändå acceptabel. Så när dagen var inne i december 2024 kände jag mig ändå förhållandevis lugn. Ack så fel jag hade.

När jag ser tillbaka på den dagen är det nästan komiskt. Jag tvärvägrade berätta för någon vad min topplåt var. Mina vänner satte igång ett gediget detektivarbete och försökte luska på alla tänkbara sätt. Det gick så långt att de till och med erbjöd sig att swisha 50 kronor vardera för att de skulle få veta. Men jag stod emot, jag vaktar min Spotify-integritet likt en ilsk lejonhona vaktar sina ungar. 

Skam den som ger sig. Mina vänner visade prov på att de skulle golva varenda FBI-agent i världen för på något sätt lyckades de till slut lista ut vilken låt det var och jag var tvungen att erkänna mig besegrad. 

Nu när våren äro nästan kommen, dammet har lagt sig och det är dags att vårstäda bland allt gammalt skit man dragit på sig under vintersäsongen känner jag dock att det är dags för denna lilla godbit att få den uppmärksamhet den förtjänar (jag har aldrig kompromissat på den här nivån när det gäller min integritet innan, så ha i åtanke att detta är ett paradigmskifte för mig):

Pineapple Squads ”Jag vill vara din Margareta”.