Kom igen folket. Jag orkar inte stå och se på det här stora, performativa, kollektiva projektet något mer. Kan vi sluta leka teater på LinkedIn? Folk dör men här sitter folk och engagerat berättar om sin 2 veckors kurs i teambuilding i Skarpnäck. Lägger ut en bild på chefen man aldrig kommit överens med, caption ”Best boss ever”, med tillhörande kommentarsfält som får en att önska att man föddes blind. Lyckönskningar från avlägsna kollegor. Glada smileys som man vet egentligen mår dåligt. Gifar på katter som gör bakåtvolter. Nu är det nog.

Kan vi inte alla lägga ner nu, tillsammans? Bojkotta skiten och sluta använda den som en pinterest för uppblåsta skryt om icke-prestationer? Är du inte människorättsaktivist eller faktiskt har något intressant att säga, stäng datorn och ta en promenad i skogen istället för att mala på om någon genomförd utbildning i akademiskt skrivande som inte ens imponerar dig själv.

Tyvärr förstår jag också att man måste spela med i den här teatern – annars står man som en stum och livlös statist på scenen och ingen av de hungriga företagsvargarna i publiken kommer att se dig i ensemblen. Arbetet tillhandahålls den som skådespelar livligast, viftar mest, låter rösten eka högst i salongen. För att lyckas i vår grymma värld så krävs nästan denna plågsamma kapitalistiska underkastelse gentemot det stora yrkes-Hungergames som är LinkedIn.

Och jag själv? Klart som fan jag själv sitter och håller på. Skriver att jag är bäst i världen på Office-paketet och meckar med nått nytt inlägg så att den ser rätt ut i nåns timeline. ”Grattis till din nya tjänst!”ar mig igenom det här jävla infernot av i-landsfasoner som ger mig magsår.

För när alternativet att vara arbetslös står med en pistol mot ens huvud, då för man händerna över huvudet och kapitulerar för detta applådfiske till spel utan att protestera. Är man med i leken (livet) får man leken tåla (LinkedIn).