Hissens gnisslande ljud är påtaglig medan vi i en tystnad åker upp våning efter våning. Det känns surrealistiskt att jag, en trivial student i en främmande stad fått förtroendet av självaste Staffan Ahlner att göra en intervju med honom. Den förväntansfulla tystnaden bryts när en lång man öppnar korridorsdörren och hälsar oss välkomna. Jag inser direkt att här är han, 73-åriga Staffan Ahlner, mannen som blev rikskänd genom Mauris TV-Program Uppdrag mat, och som har drivit flera restauranger i Flogsta under sina 50 år här. Nu skulle jag och mina två vänner bli bjudna på mat hos honom, och höra hans unika livshistoria.

Vi börjar gå mot Staffans rum, och när dörren öppnas väller en jolmig doft fram bestående av kryddor som annars återfinns i ett fjärran land. Doften väcker något i mig, kanske någon typ av katarsis? 

Vi slår oss ner runt ett litet bord medan hjärnan går på högvarv av alla intryck. Om en halvtimme kommer maten rullas in, vilket innebär mycket tid att nagelfara alla detaljer i det 19 kvadratmeter lilla korridorsrummet så länge. På väggen bakom mig finns en mörk trähylla fullspäckad med ett otal tomma ölflaskor. De verkar vara uppradade efter ålder, etiketterna på flera är solblekta och slitna. Hur gamla kan dessa flaskor vara? Jag drömmer mig bort ett ögonblick och föreställer mig att Staffan köpte de här flaskorna när mina föräldrar var unga.

Jag vaknar till när Staffan öppnar munnen och börjar berätta för oss som att han har besökt över 40 länder under sitt långa liv, och alltid köpt en ölflaska som en souvenir från resorna. Samtliga ölflaskor på den mörka trähyllan bär därmed en historia som bara Staffan kan dela med sig av. Det dröjer inte lång tid innan jag lägger märke till en flaska som skiljer sig från de andra, det är något besynnerligt med den. Den saknar en tydlig logga och ser annorlunda ut än de övriga flaskorna. Jag frågar Staffan vad den har för historia. Hans ögon lyser i extas när han berättar att han köpte den i Östtyskland. Han fortsätter och berättar att ölet i Östtyskland endast tillverkades för att släcka törsten hos invånarna. Den var hantverksmässigt framställd med en traditionell metod vilket gjorde ölet smakrikare än den massproducerade kommersiella öl som fanns i Västtyskland och i resten av västvärlden. 

Efter sin berättelse erbjuder Staffan oss att testa en suröl som skulle passa perfekt till maten som nu var på väg att bli färdig. Maten vi skulle bli bjuden på heter injera, det är en vegetarisk etiopisk/eritreansk maträtt som Staffan har lagat sedan han flyttade in 1986. Han skräder inte orden när han berättar att han lagar den bästa injeran i hela Sverige. Jag tror på honom. Han har lagat injera nästan dagligen sedan 1986, och som tredje generationens vegetarian råder det ingen tvivel att Staffan kan det här. 

En halvtimme har passerat i korridorsrummet, och medan de fyrkantiga mörka tallrikarna med den etiopiska/eritreanska injeran läggs fram, spelas Rammstein i bakgrunden. Det är en surrealistisk kombination som spårar ännu mer när Staffan likt en fransk kock säger “Bon appétit, monsieur”. Vi skrattar och ler då hela situationen känns som en feberdröm.

Men efter en stund slutar jag skratta, det är något som inte stämmer, det saknas bestick.

Då insåg jag plötsligt vilken tragedi som väntade. Staffan hade tidigare berättat för oss att vi skulle äta injeran med händerna och inte med bestick. Jag ser mig i oro omkring, först åt höger och sedan åt vänster för att försöka hitta några. Jag känner mig vilsen och bortkommen när jag inte finner några. Är det Staffan som är barbarisk, eller är det jag som är så svensk och okulturell? Jag tittar igen, fast den här gången på mina kamrater Felix och Oliver. Jag försöker möta deras blick för att bekräfta min uppfattning om att äta görs genom bestick. Till mitt stora förtret upptäcker jag att de verkar trivas med att äta med händerna. Oliver särskilt, för maten till munnen med självsäkerhet. Jag börjar misstänka att Östersund där Oliver kommer ifrån, kanske inte använder sig av bestick i samma utsträckning som i resten av Sverige. 

Nåväl, jag börjar äta med händerna, något oskickligt men det funkar. 

Då som en blixt från en klar himmel, räcker Staffan fram en sked med en misstrogen blick. Jag förmodar att Staffan inte klarar av att se hans maträtt besudlas av mina klumpiga försök att äta med händerna.

Felix och Oliver skrattar gott och jag vet inte om jag känner mig förnedrad eller befriad, kanske känner jag någon kombination av de båda. Något jag definitivt vet är att jag äntligen kan fokusera på att äta, och jag känner att jag blir hypnotiserad av den fantastiska goda smaken. 

Efter några minuter av gediget ätande, när den mörka färgen på tallriken börjar skymta, försvinner jag ur min matätardvala som jag befunnit mig i och tittar åt min vänster för att se hur det går för Felix och Oliver. Felix har slutat skratta, han stirrar rakt mot väggen framför sig, hans ansikte är lika rött som någon som sett sitt ex på Ica Folkes. Jag petar Oliver på axeln och pekar mot Felix med fingret, vi brister ut i skratt, Felix klarar inte av den starka maten. När skrattet börjar lägga sig fortsätter jag och Oliver att äta medan Felix tar en paus från ätandet. Och när de sista resterna av injerna från den fyrkantiga mörka tallriken är uppätna och ligger i min mage, uppmärksammar jag nu en påtaglig tystnad i rummet.

Varför är alla så tysta?

Jag tittar runt och märker att Staffan inte är här, han står och diskar i badrummet bredvid. Däremot ser jag Felix och Oliver, Felix sitter fortfarande och stirrar in i väggen. Han förklarar för oss att injeran var det starkaste han någonsin har ätit, och att han vill dra hem. Jag ler smått för mig själv när jag tänker på vad Staffan varnade om tidigare, att maten skulle vara extremt stark. Jag tittar på Oliver för att se om han instämmer på Felixs vädjan att fara hem, han nickar bestämt. 

Vår matresa i det lilla korridorsrummet på Sernanders väg går därmed mot sitt slut. När vi lämnar Staffans korridorsrum och hissens gnisslande ljud åter hörs, känns det som att jag har vaknat ur en dröm. Jag kommer nog aldrig förstå Staffans värld helt, men hans rövarhistorier och unika sätt att leva kommer för evigt att bränna sig fast i mitt minne, tills döden kallar på mig.