Jag känner mig tudelad medan jag sitter på min kammare. En del av mig är frustrerad över att jag är så liten, och saknar röst, och inte kan vara med och bestämma. En annan del av mig är tacksam att jag inte behöver vara en del av det stora kaoset Amerika står inför. 

Det blir aldrig enklare med val med andra ord. 

Jag börjar fundera över vad det är som gör att vi röstar så som vi gör, och jag återkommer till frågan: är det hjärna eller hjärta? 

Det finns ett välkänt uttryck, “När man är ung röstar man med hjärtat, när man är äldre röstar man med hjärnan” och det slår mig att det kanske stämmer, men historien talar emot mig. Om generation efter generation röstar på samma parti om och om igen kan man knappast urskilja om det är hjärtat eller hjärnan de röstar med. Det kanske är båda. Kanske klappar hjärtat så hårt för antingen rött eller blått, eller så är hjärnan så upptagen med att lösa världens konflikter att valet blir självklart. 

Är det så enkelt att vi röstar som våra föräldrar, och deras föräldrar gjort? Eller röstar man med medvetenhet om världen? När man kollar på historien över de amerikanska delstaterna och deras politiska åsikter har det varit densamma i många år. Men vissa bryter den långa traditionen av att rösta som sin familj. Frågor om abort, miljö och krig har skapat en splittring inom familjerna. Kan man rösta på någon som inte delar ens åsikter för ens familj gör det?

Inom det amerikanska valet existerar två världar, de som tillhör de flyover states och de som åker förbi dem i flygplan på väg till livet på andra kusten. Miljön är därför en självklar del i vem man är – och vad man väljer att göra med sin tid på jorden. 

Men vad händer när inget känns rätt? I ett stort land som Amerika känns det omöjligt att kunna dela sina åsikter ner till en av två partier. Borde man bara kapitulera om inget känns rätt i hjärta eller hjärna?

Det finns en frihet i att kapitulera, att vifta den vita flaggan och lägga sig ner. Att erkänna att man ger upp. Men det ses som en svaghet. En svaghet att inte kunna forma en åsikt, och under ett val är det centralt att ha en. Så om det pågår ett krig mellan hjärnan och hjärtat kanske man väljer att gå med det valet som är tryggt, och enkelt. Det som alla grannar väljer för att inte sticka ut. 

Men jag tror fortfarande att det finns någon del av uttrycket som spelar in. När man är ung är man inte dum, men man är nog naiv. Naiv till att tro att man kan lyckas förändra världen. Man kan bli en ny Bill Gates, eller bli känd som Taylor Swift. Vi drömmer när vi är unga om att bli någon, någon som är ihågkommen, någon som är god och någon som är viktig. Man vill tro att ens röst räknas och att man bidrar med en utveckling som räddar oss alla. För är det inte det som är tanken med ett politiskt val, att man ska förändra samhället från grunden? 

Men i takt med att man får fler rynkor, sämre hållning och större mängd räkningar tror jag att man förlorar ens naturliga glöd – glöden som fått en att tro att det går att rädda oss. Nyheterna talar om krig runt om i världen, man blir tvungen att begrava sitt barn på grund av en skolskjutning och hela tiden kan man bli varslad och utbytt av en nyare modell.  Det är en sorglig utveckling, för inget är vackrare än när någon glöder. Jag tror att man måste hålla lågan vid liv för att kunna rösta med hjärtat, och det kanske blir omöjligt när man ska hämta barnen på förskolan och samtidigt bestämma middagen. 

Kanske är det så att amerikaner har gett upp tron om att det finns någon räddning och därför ställer sig i ledet med alla andra. För finns det något värre än att inte känna sig förenad med sin familj? Att vara det svarta fåret?

Jag kan inte göra mycket mer än att spekulera om vad andra tror, men jag vet i alla fall att jag ska försöka hålla min egna glöd levande, och hoppas att andra gör samma! Nu vet vi att Donald Trump vann. Och frågan kvarstår, röstade amerikanerna med hjärna eller hjärta?