I decennier var varumärket Victoria´s Secret världsledande inom underklädesbranschen. Modellerna, som även kallas för “änglar”, är än idag några av världens främsta modeprofiler. Varje december satt miljontals unga kvinnor klistrade framför tv:n och betraktade hur modellerna på skärmen definierade vilken typ av skönhet som var värd att eftersträva den kommande säsongen. Företaget sålde inte kläder, de sålde en fantasi. En ängel var inte bara vacker – hon var självsäker, sexig och bar vackra juveler värda miljontals kronor. Hennes enda fettdepåer var strategiskt placerade i en glittrande BH och under intervjuer försäkrade hon journalisten om att hon hade pilates och avokadomackor att tacka för sin avatarlikande fysik.

Men ingenting varar för evigt. Början på slutet för Victoria´s Secrets fantasiimperium inleddes när företagets marknadsföringsansvariga, Ed Razek, yttrade sig kring huruvida han ansåg att transkvinnor och plus size-modeller hörde hemma i showen. Utan att djupdyka i hans daterade terminologi var svaret på den frågan – nej. Uttalandet möttes av kritik som inte tonades ner av det faktum att Razek fick avgå. Många ansåg att situationen lämnade en bitter smak på tungan. Det var tydligt att Victoria´s Secret centrerades kring en manlig fantasi, under manligt ledarskap. Kritiken mot företagets bemötande av kraven på representation, i kombination med deras gammalmodiga kvinnosyn, kulminerade i att den årliga showen lades ner år 2021. 

Den 15e oktober satt vi alltjämt åter med ögonen fastklistrade på skärmen, fyllda av förväntan och i många fall ett visst mått av skepticism. Showen inleddes med en högtalarröst som demonstrativt välkomnade alla gäster, oavsett storlek och kroppstyp. 

När supermodellen Gigi Hadid därefter struttade ut i en glittrande stringtrosa måste jag erkänna att jag blev fasligt nyfiken på när den omtalade förändringen kunde tänkas göra entré. Plus size-modellerna Ashley Graham och Paloma Elsesser var visserligen två friska fläktar bredvid en cast som i övrigt skiljde sig marginellt från vad vi tidigare har sett. Problemet är bara att de båda modellerna, med sina timglasliknande figurer, fortfarande representerar ett vedertaget ideal. Att de dessutom var avsevärt mer påklädda än sina mindre kollegor gav intrycket av att tjocka magar fortfarande måste gömmas under baddräkter och träningstights. Ytterligare två höjdpunkter var Valentina Sampaio och Alex Consani, som såg fenomenala ut under deras historiska framträdanden som de första transkvinnorna att delta i showen. 

Responsen kring det nya initiativet har gett upphov till delade meningar. Sammantaget går det att urskilja tre åsiktsläger. Somliga känner sig hoppfulla över möjligheten att den ökade representationen är ett potentiellt steg i rätt riktning för branschen i sin helhet. Andra uttrycker besvikelse över det faktum att majoriteten av föreställningen fortfarande bestod av samma demografi som tidigare. Medan en tredje grupp kritiserar att företaget över huvud taget har rättat sig efter kritiken. Den sista gruppen menar att showen inte borde eftersträva att representera den genomsnittliga kvinnan, utan att fantasin ska upprätthållas. Visst finns det kanske en poäng i att alla inte kan, eller borde kunna, arbeta som modeller. Det är en omöjlig ekvation att upprätthålla en exklusiv image och att samtidigt bjuda upp tittarna på scenen. Det skulle potentiellt kunna vara ännu skadligare att visa upp ett förskönat ideal som nästan går att uppnå, snarare än en uppsättning genetiska underverk som ingen kan förväntas efterlikna. Personligen har jag alltid påverkats mer av den snyggaste tjejen i skolan än av supermodellerna på tidningsomslagen. Efter en stunds kritiskt tänkande begriper till och med jag att modeller inte alltid kan se ut som änglar. Det känns desto svårare att förstå hur tjejerna i min omgivning kan vakna med fönat hår och photoshoppad hud, till synes immuna mot finnar och slitna toppar. Deras skönhet är bara precis utom räckhåll och att de ska  bjudas upp på scenen i andan av representation får det att skava lite inombords. 

Väl genomförd eller inte, återinförseln av Victoria´s Secret fashion show är en tidsmarkör. 90-talets dietkultur, då den tjocka vännen på TV bar storlek 38 och Kate Moss deklarerade att “nothing tastes as good as skinny feels”, resulterade i en ätstörd generation. Efter år av oåterkalleliga mentala och fysiska skador tröttnade kunderna och började ställa krav på inklusivitet hos märkena de konsumerade. Utvecklingen gick långsamt framåt och modeller, som tidigare nämnda Ashley Graham, fick ta plats i rampljuset. Efter en tid landade dock insikten att Graham endast möter de absolut lägsta kriterierna för att kategoriseras som plus size. Visserligen lyfte hon en tidigare förbisedd grupp, men den gruppen var inte tjocka kvinnor. Högre krav ställdes, och bemöttes. De senaste åren har varit revolutionerande, och allt fler kvinnor har för första gången upplevt representation inom modebranschen. Det oroar mig därför att Ashley Graham återigen är den största kvinnan på catwalken. I takt med att modellerna i modemagasinen blir allt magrare ställer jag mig frågan om Victoria´s Secrets comeback markerar början på ett nygammalt ätstörningsideal. 

På sociala medier skrattar ungdomar åt sina så kallade “almond moms” – kvinnor som skippar lunch och som aldrig har haft sötsaker i hemmet. Det är med stigande olust jag inser att vi kanske inte kommer att kunna rädda våra döttrar från att gå samma öde till mötes. Modeller kan inte längre bara tillgås via modeshower – de finns överallt. För att lyckas inom branschen är det numera angeläget att bygga ett varumärke på sociala medier, så det är inte konstigt att kreatörerna trycker på det som genererar engagemang. En influencer visar upp dagens outfit genom att exponera sin smala mage och snurra ett varv framför kameran. Någon annan spelar in en mukbang, men klipper bort delarna när hon faktiskt sväljer maten. 90-talets “heroin chic”- ideal glorifierade utseendet hos drogmissbrukare, det var inne att vara sjuk. Det låter inte helt främmande i en tid då diabetes och viktminskningsdrogen “Ozempic” har efterfrågats i en så hög utsträckning att den inte har funnits tillgänglig för människorna den skapades för att hjälpa. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men jag är rädd för att Victoria Secret´s fashion show förutspådde en helt annan trend än höstens hetaste färgpalett.