Hoppa på en våg, följa strömmen, vända kappan efter vinden – kärt barn har många namn. Vi lever i ett samhälle där nya diskurser ständigt skapas och som alla plikttroget förväntas följa och försvara till punkt och pricka. Men så ett tu tre blir det otrendigt och allt börjar rinna ut i sanden och en ny agenda sätts. Man kan fråga sig vad som piskar igång dessa fenomen, och vad det är som får den allmänna opinionen att helt plötsligt göra revolt mot en diskurs man så länge jobbat hårt för att etablera. Den senaste tiden har jag funderat på om begreppet “woke” platsar i denna modell. Kan det vara så att vi i detta nu bevittnar woke-rörelsens dödsryckningar?

Begreppet woke och dess betydelse har fått ökad uppmärksamhet det senaste decenniet och har varit ett hett spektrum att förhålla sig till i olika sammanhang – såväl politiska som sociala. Att vara ”vaken” och hänga med i svängarna anses vara en av nyckelingredienserna för att lyckas parera cancel-kulturen och för att praktiskt taget överleva i vår samtid. Woke syftar speciellt på specifika områden där det är viktigt att ha koll – jämställdhet, jämlikhet mellan etniciteter, diskriminering, genus och HBTQI+ för att nämna ett axplock. Att just dessa ämnen blir extra laddade är ganska logiskt om man ser utifrån ett historiskt perspektiv. Orättvisor och förtryck under lång tid leder till reaktioner och vilja till förändring som i sig skapar nya diskurser.

I min mening är det framför allt generation Z, det vill säga min egen, som har bidragit till woke-kulturens framgångssaga. Vi tenderar att vara mer progressiva och är dessutom väldigt skarpa när det kommer till att navigera i den digitala världen. I och med digitaliseringens frammarsch och att våra kommunikationsmönster förändras blir det därför lättare för oss att sätta våra tankar och idéer på pränt och därefter också sprida dessa i digitala kanaler med en magnitud. När idéerna får fäste har traditionella medier, institutioner och politiker inget annat val än att anpassa sig och hoppa på vågen, och som ett resultat av detta har woke-typiska  element börjat dominera i samtliga sektorer. Om någon för 15 år sedan hade sagt att kungahuset skulle vifta med prideflaggan, att genuspedagogik i förskolan är väsentligt eller  att kulturell appropriering existerar hade folk förmodligen höjt på ögonbrynen – men nu är detta verkligheten.

Jag själv har nog alltid varit som en klenod till denna woke-cirkus; en ung kille som tillhör PK-maffian, är progressiv och far dit vinden blåser. Jag hör ju själv hur det låter – faktum är att även jag ser risker och svårigheter med woke-kulturen. Baksidan är ju att det i vissa sammanhang skapar en överdriven moralism och att fenomen som cancel-kulturen lätt kan gödas av detta, vilket i sin tur kan leda till att folk inte vågar uttrycka sina åsikter för att man måste hålla sig inom ett stelbent ramverk till varje pris. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag någonstans finner en stor trygghet i woke-kulturen och att jag gillar själva grundkonceptet eftersom det går hand i hand med vem jag är rent värderingsmässigt. 

Det finns alltid en opposition riktat mot de diskurser som dominerar i samhället. Med andra ord är det långt ifrån alla som gillar woke. På senare tid har fler och fler öppet börjat visa sin vrede och frustration gentemot woke-kulturen och propagerat för att den är skadlig och måste nedmonteras. Att vi ser en sådan motreaktion tror jag har mycket att göra med ilska hos enskilda individer som tillsammans går ihop och formar likt en ilsken bisvärm. 

Jag tror att det ofta handlar om att medelålders män, som inte hängt med i denna snabba utveckling med medialisering, nya diskurser och inte är vana vid att orientera sig i den digitala terrängen, känner sig bortglömda. Jag tror att det sticker något så fruktansvärt i deras ögon att det helt plötsligt är andra som sätter agendan och gör revolt mot gamla normer. De tycker att det har blivit för mycket tjafs om alla minoriteter som ska synas och höras och att traditionella strukturer hamnat bakom kulisserna och att dessa “åsidosatta individer” därför måste komma tillbaka och ryta i ett desperat försök att återta deras ledarposition. 

Jag hatar att behöva säga det, men konservativa ledare tycks ha en unik förmåga att lyckas bilda opinion genom att plocka upp den här typen av missnöje och bitterhet och sedan skapa slagkraftig politik av det. De har också en tendens att oftast lyckas med sin agenda. För det är i alla fall min uppfattning att de är på god väg med att få woke-rörelsen att framstå som otrendig och förbi. Det är därför konservativa rörelser går som tåget, Sverigedemokraterna tycks hålla sig stadigt i opinionen trots otaliga skandaler, högerextrema partier tar allt större plats i europaparlamentet och Donald Trump gör en överlägsen vinst i det amerikanska valet. Vad alla dessa rörelser och ledare har gemensamt är att de vill bort från allt “woke-trams” och fokusera på annat. Jag tycker absolut vi har skäl till att vara oroliga eftersom dessa reaktioner och debatter också blir ett kvitto på hur polariserade samhällen faktiskt är och att de populistiska vindarna blåser starkare än på länge.

Min poäng är alltså att jag tror vi bevittnar slutet av en era. Det är inte längre trendigt att vara man och feminist, det gangnar inte längre stadsministerns populäritet att gå i pride-paraden och det är inte längre förenat med samma stigma att anamma Sverigedemokraternas invandringsdiskurs. Även om jag kan identifiera vad som har triggat igång dessa svängningar har jag svårt att tycka om det. För mig är det en sorg att respekt och ödmjukhet för människors olikheter och lika värde som woke-kulturen faktiskt för med sig sakta men säkert förlorar sin plats i rampljuset och åter ger plats åt konservativa diskurser. Vi ser början på slutet av woke-eran.