Två dagar senare begav hon sig till Örebro för sin första lärartjänst och Jan-Olov blev kvar i Sandviken. Trots avståndet upprätthöll de kontakten. Varje dag skrev de brev till varandra om vardagen i de olika städerna och fyllde rad efter rad med kärleksförklaringar. 

– Det gick ett brev från Sandviken och ett från Örebro varje dag, berättar Jan-Olov och visar med händerna hur stor bunten av brev växte sig över tid. 

Varje helg turades de också om med att besöka varandra i respektive stad. Bilen de införskaffat tillsammans var dock inte lika stabil som kärleken dem sinsemellan. Motorn stannade av så fort det blev lite fuktigt ute vilket över tid resulterade i en drös bärgningar på sträckan.

I stället bytte de till sig bilen som senare skulle ta dem ner mot kärlekens stad, Paris. Någon romantisk stad för uppmuntran krävdes dock inte. De berättar att de gick hand i hand i säkert femton år från att de träffades. Mot Paris begav de sig, med Jan-Olov bakom ratten och Britt-Marie som kartläsare slingrade de sig fram på europeiska vägar ända ned till Champ Elysees och lyckades spika den tilltänkta adressen. En resa som erbjöd möten med excentriska fransmän och underliga historier.

– Första kvällen på resan, i en liten tysk stad, hade vi inget boende. Då såg vi någon skylt som tydde på att det fanns gästrum. Där inne fanns en ruffig bar med ruffiga personer men de hade inget rum, berättar Britt-Marie. 

Däremot fanns en udda man klädd i päls som föreslog att de skulle följa efter honom, så skulle han visa var de kunde sova för natten. 

– Vi följde efter den mystiska, pälsklädda figuren, med hela reskassan i bakfickan. Han ledde oss uppför en vindlande trappa, sedan ännu en trappa och ännu en, tills vi till slut blev anvisade ett rum. Det var knappt renbäddat, men tröttheten tog över och vi tänkte att det fick duga, säger Britt-Marie. 

– Så snart vi hade kommit in knackade det på dörren. Utanför stod en person som ville bjuda med oss en trappa upp för att titta på månlandningen på en liten tv, fortsätter Jan-Olov.

Återigen stoppade de ner reskassan i bakfickan och följde med upp. Där satt de och tittade på tv, medan personen gång på gång sprang fram till fönstret och drog upp gardinerna för att sedan dra ner igen dem. Mannens konstiga beteende skrämde dem, så de tackade för sig och gick ned igen. De barrikaderade dörren med en byrå och sov tätt intill varandra hela natten innan färden söderut fortsatte.

Tätt intill varandra, hand i hand. Ett hinder på vägen var ingen match. Britt-Marie förklarar att Jan-Olovs trygghet och vänliga framtoning är vad hon föll för. Och än i dag betonar hon dessa kvalitéer som hans bästa. 

– Han är fortfarande min stora, vänliga trygghet. Det har inte förändrats, säger Britt-Marie.

Under deras första träffar hade de som rutin att ta med sig en filt och matsäck för en utflykt. Samtalen ledde in på allt mellan himmel och jord och de kom överens om att de ville ha en sommarstuga en dag. 

1971 gifte de sig, 1972 föddes första sonen Johan, 1976 föddes andra sonen Thomas och 1984 hade de en sommarstuga i sin ägo. På samma plats där kärlekshistorien nu berättas. En röd stuga med vita knutar, utsikt över svallande vågor och vajande vasstrån. Bland slingrande klätterväxter och präktiga rosenskäror. Och kärleken fortsätter att gro den också.

– Det är magiskt att det hände. Det var någon mening med det. Det var så rätt, avslutar Jan-Olov.