“Nej, säg att du är fri till slut, fast du vet att hälften av dem som kämpar går under” sjunger Håkan Hellström i mina lurar när bussen passerar Vaksala torg. Regnet slår hårt mot rutorna och jag är på väg hem efter åtta timmar på jobbet. Hemma väntar ett berg av tvätt, disk i hon och råvaror sjungandes på sista versen i hopp om att få användas till kvällens middag. Lemlästad och dystopisk som jag är kan jag därför inte låta bli att överanalysera Hellströms textrader: Jo, visst blev vi fria till slut. Fria nog att kunna göra allt, men fängslade i verklighetens förväntan på att behöva göra allt.
Jag pratar givetvis om hälften av dem som kämpar: kvinnorna. Vi utgör näst intill hälften av Sveriges (och världens) befolkning och har ju faktiskt blivit fria till slut. För inte alls länge sedan var kvinnan begränsad till hemmet, ekonomiskt bunden till sin man och förutan makt i samhället. Det var först under 1900-talets andra hälft som kvinnor började arbeta mer, förorsakat av faktorer som arbetskraftsbehov och förskolereformen. Tack vare våra medsystrar som kämpade för ett feministiskt och rättvist samhälle har den svenska kvinnan idag på pappret precis samma rättigheter som en man. Kampen för utbildning, arbete och ekonomisk självständighet slutade i vinst – men det gamla omsorgsarbetet försvann inte. Det förflyttades ovanpå. Friheten har i många fall just nu olika resvägar beroende på kön. För många män har arbetslivet en tydlig hållplats: arbetsdagen tar slut och ansvaret förflyttas inte automatiskt till ytterligare ett skift i hemmet, men för många kvinnor fortsätter resan. Arbete följs av nästa station: omsorg, planering och ansvar. En enkelbiljett till ringlinjen – en resa utan slutstation.
Den moderna kvinnan arbetar i allt större utsträckning. I fjol var 76,2% av alla kvinnor i arbetsför ålder (16-64 år) sysselsatta, jämfört med männens 79,3%. Och initiativen som tagits sedan 1970 för jämställdheten har lönat sig: antalet anställda kvinnor har ökat med 26,6% medan antalet anställda män minskat med 8%. Mellan 1970 och 2025 minskade alltså könsgapet i sysselsättning med cirka 88%. Statistiskt översatt har kvinnor alltså tagit sig in på arbetsmarknaden – men den aktuella frågan är om männen tagit sig in i hemmet i samma takt.
Den svenska Jämställdhetsmyndigheten har satt upp sju delmål för ett mer jämställt Sverige. Bland visioner som jämställd hälsovård, utbildning och ekonomi hittar vi delmål fyra: Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Enligt 2026 års rapport från Jämställdhetsmyndigheten har utvecklingen inom delmålet “stagnerat och backar på flera områden, till exempel när det gäller jämställt föräldraskap”. Detta mäts i faktorer som städning, omsorg av barn, matlagning och trädgårdsarbete. Samtidigt finns flera svårmätta, osynliga komponenter, som att boka tandläkartider, komma ihåg svärmors födelsedag eller notera att barnet behöver nya vinterskor. Men i dessa någorlunda diffusa mätningar visar siffrorna att kvinnan lägger två gånger så mycket tid på att tillsyn och omsorg om sina barn jämfört med män. Så, samtidigt som statistiken visar att kvinnor tar sig in på arbetsmarknaden i större utsträckning ser vi också resultat som visar att hemmet i arbetet fortsätter att domineras av kvinnor. Här ställs friheten på sin spets: är frihet att kunna göra samma saker oberoende av kön?
Och jag menar givetvis inte att det förefaller på detta sätt i alla hem. Inte heller att utopin är att det alltid ska fördelas jämnt på kornet. Däremot ser vi en utveckling som det inte går att blunda inför – en generation kvinnor som är den hittills mest utbildade och arbetande någonsin, men som flåsas i nacken av ansvaret att sköta hemmet varje dag. Hon förväntas inte bara vara en ambitiös student eller framgångsrik arbetare, utan i många fall också familjens almanacka, notifikatör, väckarklocka, kock, städerska och/eller psykolog. Skillnaden mellan 1950-talets hemmafru och dagens yrkeskvinna är inte att kvinnan slutat arbeta hemma, utan att hon idag arbetar utanför hemmet också.
När högtalarrösten ropar ut Kantorsgatan som nästa hållplats lider låten mot sitt slut. “Hälften av dem som älskar, exploderar” fortsätter Hellström, och mina tankar ambulerar istället till att låten kanske bara handlar om att se avslut som befrielse och inte förlust. Men budskapet till trots väckte låten ändå den feministiska grävaren inom mig, och jag har med Håkans hjälp identifierat ett samhällssystem som inte hunnit ikapp kvinnors frigörelse. Och visserligen är steg ett att urskilja ett problem, men berget av tvätt, disken i hon och de förmultnande matvarorna hjälps inte av det. Så, om du är man: fråga inte vad du kan göra för att hjälpa till hemma. Att hjälpa till betyder att någon annan sitter på huvudansvaret. Fråga dig själv vad du bär ansvaret för. Friheten borde aldrig ha varit en enkelbiljett för kvinnor och en slutstation för män. Låt oss omdirigera frihetens väg: Nu är det dags för ansvaret att gå tur och retur.
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila