Det pratas om sommaren som frihetens årstid och jag förstår verkligen principen med en välförtjänt betald semester. Men för många studenter är sommaren snarare ett ekonomiskt svart hål. Pengar går utan att det kommer in nya på mååånga veckor. Lyckan kan liknas vid den när man vinner på lotto om skatteåterbäringen trillar in som en liten sommarpeng. Och jobbar man hela sommaren – för att man behöver, för att det är bra eller bara för att ekonomin kräver det – blir det inte mycket till just sommarlov kvar.

Friheten rycker också undan mattan för våra kära vardagsrutiner. Vissa av oss är mer lika skalman än andra. Men sommaren är känd för att riva sönder samtligas planer, fullkomligt. Och det blir inte alltid bara härligt och fritt. Mitt och många andras huvuden havererar. Planer ska synkas, folk är bortresta i omgångar och allt blir ett enda stort ”vi hörs när jag är hemma igen”. Och så missar man möjligheter för att man försöker vara i nuet. För vissa är det frihet. För andra, läs mig och förhoppningsvis fler, är det en mental Excel-fil som kraschat.

Själv hamnar jag tillbaka mellan två hem hos mina separerade föräldrar. Känslan är att jag bor i en kappsäck större delen av sommaren och känner mig faktiskt ibland som en sommargäst i mina egna hem. Och samtidigt rusar tiden förbi. Plötsligt har det gått elva veckor. Det känns som en oändlighet, men ändå som att man inte gjort i närheten av allt man drömde om. I ens eget huvud verkar alla andra ha maxat sina somrar medan man själv fortfarande står kvar på startlinjen. Fastän man vet att känslan inte alltid är sanningen.

Och så har vi det här med värmen.

En perfekt sommardag ligger mellan 18 och 21 grader. Jag inser att även det är en impopulär åsikt. Resten är mest överlevnad. Värmen gör att man plötsligt förväntas älska linne, kjol och bikini, trots att alla inte känner sig bekväma i så lite kläder. Min garderob är byggd för vår och höst. Sommaren innebär mest de där shortsen från nian som av någon anledning fortfarande existerar och ett linne som råkade vara rent. Det handlar inte om att vara missnöjd med sitt utseende. Det handlar om att känna sig bekväm. Alla älskar inte att steka i solen. Och nej, jag kommer nog aldrig uppskatta känslan av att smörja in mig med kladdig solkräm för att slippa röda axlar och fjällande hud. Kanske är det därför jag bränner mig varje gång.

Ytterligare ett märkligt fenomen är att många av oss egentligen är ganska bra på att ta det lugnt. Bara inte precis när vi ska ta det lugnt. All fri tid upplevs som ett projekt i sig. Sommaren blir visionernas årstid. Kalendern fylls upp med höstplaner och idéer långt innan hösten faktiskt kommit. Nästa kapitel, höstterminen 2026, lockar mer än det som faktiskt pågår här och nu. Inte konstigt att sommaren ibland känns svår att njuta av. 

Missförstå mig inte. Sommaren har fantastiska sidor. Jag är inte helt galen. Halva priset på SL-kortet var en personlig höjdpunkt. Waxholmsbåt till Vaxholm på en vanlig biljett? Genialt. Ljumma kvällar, dopp i havet, glass, sudoku, pastasallad på balkongen och solnedgångar är underbart. Men problemet är inte sommaren. Problemet är föreställningen om sommaren. Vi har gjort den till ett kvitto på hur lyckliga vi är. Som om livet borde fungera bättre bara för att temperaturen gör det. 

Det blir inte så för mig. Sommaren är snarare ångestbringande, om jag ska vara helt ärlig. Jag får liksom inte riktigt till den. Medan flödet fylls av båtturer, roséglas och perfekta solnedgångar är det sällan stressen, ensamheten eller rastlösheten som får ta plats på bild. Kanske är det just jämförelsen som gör sommaren så svår.

Så ja, i skrivande stund längtar jag faktiskt efter hösten. Efter tunna jackor, seriemaraton, filten i soffan, en kopp te och den där krispiga femtongradiga luften. Och kanske allra mest efter rutiner. Efter att livet får börja gå i takt igen. 

Jag inser att den här texten kanske säger betydligt mer om mig än om sommaren. Kanske är det jag som inte har alla hästar hemma. Jag skriver upp ”kolla upp mig själv” på min to-do jag gjort inför höstterminens start och inväntar höstens första månad. September får gärna komma och hämta tillbaka oss till verkligheten.