Den här känslan av att bli arkiverad kommer ikapp mig än mer nu när min tid i Uppsala går mot sitt slut. Hela mitt liv har de senaste åren kretsat kring den här staden och allt därtill. Det har rakt av blivit hela min personlighet, och det är inget jag inte skäms över –  jag njuter av det varje dag. Förmodligen kände ens föregångare samma sak när de var i händelsernas mitt, och det slog mig speciellt när jag för ett tag sen scrollade i flödet på Uppsala Medievetares instagramkonto och helt plötsligt betraktade inlägg som publicerades för tio år sedan. Bilder på UMV-patrioter som poserar med sina styrelsetröjor framför samma vita vägg och nyvalda generaler som solar i glansen av uppmärksamheten och har den där lilla hybris-glimten i ögat; precis som jag själv. Precis som jag kände de nog där och då att de var på toppen av världen. Men nu är det ingen som kommer ihåg dem eller bryr sig, de är mer som irrelevanta historiefigurer, och nu står jag näst på tur att bli en sådan. 

Det känns ju nästan lite tragikomiskt att tänka på sig själv som en serie av irrelevanta historiefigurer. Men det är nog rent krasst den hårda sanningen för alla. När jag tog studenten för drygt fyra år sedan fick jag ta emot utmärkelsen “God Kamrat”. Alla avgångsstudenter som genom tiderna blivit tilldelade denna utmärkelse får sitt namn ingraverat i en liten guldbricka som sätts upp under en staty av Viktor Rydberg. Förmodligen sitter mitt namn där i korridoren än idag. Ett litet easter egg i periferin som tyst vittnar om min tid på skolan, men jag kan med stark övertygelse veta att ingen tar notis av den. Det känns värt att poängtera att detta konstaterande, tro det eller ej, inte handlar om någon slags bitterhet över att inte bli dyrkad av 09:orna som domderar i skolkorridoren idag. Det framkallar mer en insikt av att något som kändes så betydelsefullt där och då är en bagatell i det stora rummet idag.

Fenomenet “Main Character Syndrome” har uppenbarligen satt sina klor i många, inklusive jag själv. Till viss del är det väl säkert hälsosamt att utgångspunkten i livet ska vara att fokusera på sina egna bedrifter och vara stolt över dessa. Det slår mig dock att det är minst lika viktigt att finna ro i att allt har sin tid och att it’s not that deep. Tankesättet “vad gör det här om 100 år, jag är ändå bortglömd då” är visserligen aningen dystopisk men det har också räddat mig flertalet gånger. Det är kanske en frihet att släppa taget, arkivera och idka irrelevans. 

Så även om jag på vissa plan får panik över att jag inte befinner mig på månen där ens fotspår aldrig suddas ut kan jag också sola i känslan av friheten som kommer med att bli irrelevant. Det kanske är det som är definitionen av att “go out with a bang”.