Kikaren går över skogsbrynet när den plötsligt hugger till och stannar tvärt.

– Psst! väser han och, utan att röra kikaren en millimeter, signalerar med sin fria hand åt mig att komma. Jag lägger försiktigt bort filten och gör mitt allra bästa för att dämpa mitt iver när jag ställer mig upp och smyger fram. Han håller kvar kikaren på sin plats men lämnar utrymme för mina ögon att nyttja den. Han är mycket större än mig så kikaren måste justeras för mina barnögon. Jag vrider vilset på de olika vreden för att ändra fokuset och när skärpan äntligen kommer ser jag den. I skogsbrynet står ett enormt djur. I månens färglösa sken är det, till en början, svårt att se vilket sorts djur det rör sig om men till slut ser jag att det är en dovhjort. Med öppen mun och under i blicken vänder jag mig mot min farbror. Han ler mot mig med ungefär samma ansiktsuttryck man kan ha när man väntar på reaktionen från mottagaren av en present som man själv är nöjd med.

– Det är en skovelhjort, viskar han. Det är vad man kallar gamla dovhjortar, ser du att hornen ser lite ut som bladet på en spade?

Jag kollar igen. Mycket riktigt, hornen är inte förgrenade och spetsiga som på andra dovhjortar jag sett. Utan stora och formade som just blad på en spade. Jag vänder åter blicken mot min farbror och kollar frågande, kanske uppmanande, på hans skarpladdade gevär som står bredvid honom.

– Dovhjortar är inte lovliga under sommaren, jag får inte skjuta honom. Men visst är han vacker?

Det hade han rätt i. Jag återgick till mitt hörn under filten, klockan var många timmar efter läggdags så det var inte konstigt att jag var sömnig. 

Jag öppnar ögonen och farbror står hukad vid min sida med ett finger över läpparna. Långsamt, mycket långsamt tar han samma finger och pekar bort mot skogsbrynet för att sedan föra fingret mot sitt ansikte och trycka näsan uppåt. Vildsvin. Jag går från djupsömn till hyperfokus på mindre än tre sekunder. Jag skakar av spänning. 

– Följ efter mig, håll dig nära. Uppfattat? han släpper inte ut någon luft när han viskar. Jag hör bara hur läpparna formar de olika orden, trots det förmedlas det dödliga allvaret som nu råder. Det enda han tar med sig är studsaren och den kniv som sitter i hans bälte. Han dubbelkollar att jag också har min kniv på mig. En galt kan väga upp till tvåhundra kilo med betar långa som köksknivar, och dom är inte kända för sitt milda temperament så ja, kniven var med. Vi klättrar ljudlöst ner för stegen och börjar smyga oss närmare. 

I sakta mak rör vi oss längs åkerkanten. Mästaren och lärjungen. Då och då ser jag hur han vänder upp ansiktet. Han känner hur vinden ligger. Det drar en mycket stilla bris och om vildsvinen känner minsta vittring är vi röjda. Efter ett tag stannar han upp, han vänder sig långsamt mot mig, hukar sig ner och börjar snöra av sig skorna. Han nickar uppmanande till mig, jag gör detsamma. Jag förstår strax därefter syftet: att smyga tystare. Det betyder att vi är nära. Det finns något så paradoxalt i förhållandet mellan den totalt fridfulla ambiensen, en ljudlös, ljummen sommarnatt i lantlig idyll, och min kaninpuls. Vi tar sikte mot en holme mitt på åkern, en stenig höjd inom skotthåll. Den höga spannmålen smeker mina bara armar på vägen.

När vi är framme vid holmen är spänningen total. Farbror tar långsamt av geväret som hänger runt axeln och för det upp till kinden, till skjutläge. Varje liten rörelse är på liv och död. Genom siktet spanar han runt, letar efter strån som gungar. Han lyssnar, lyssnar efter grymt, lyssnar efter ljudet av vildsvin som smaskar på mjölkmoget vete. Jag följer hans varje rörelse, läser av hans rörelsemönster för att kunna avtyda när det sker något spännande. Han fryser fast, han har fått korn. 

Han tar ett djupt andetag, och i utandningen tar han ett liv.

“Någon har sagt att det bor en våldets Gud i varje vapen. Och när ditt finger sluter sig kring avtryckaren är det förvisso döden som du släpper lös genom en pipa av stål. I det ögonblicket händer det något med dig. En absolut närvaro – samtidigt som du står vid sidan av dig själv. I varje riktig jägares själ brinner en låga med ett isande vitt sken. Och i dödens ögonblick vrids den lågan upp och du kan se dig själv.” 

-Leif GW Persson