“Med hänsyn till ditt skick kan vi inte skicka hem dig. Du får ta hissen ner till bilen som ska ta dig till Södersjukhuset, inte trapporna. Faktum är att du kan falla ihop när som helst”. 

Hon ler. Leendet sprider sig, färgar av sig likt ett solsken på en kristallblå sommarhimmel. Hon sneglar på sina föräldrar i soffan bredvid, vill se om de också ler. Föräldrarna gråter, försöker förstå hur det blev såhär. Hon noterar att de viskar till henne. Viskar ett “Varför?”. Varför ler hon? Varför förstår hon inte vad som slutligen skulle hända? Hända, om hon inte hade fått hjälp i tid? 

Hon ställer sig upp, smyger ut i tystnad. Färglösa ben tar henne framåt. Det är som att hon svävar, ömsom faller. Hjärtat i den bröstkorg som ännu finns kvar krampar. Krampar av förtvivlan. Hon förundras. Hur kan hjärtslagen fortgå, hon är ju osynlig? Osynliga konturer som nätt och jämnt går att urskilja i korridoren. 

Hon. Det är jag. 

Jag springer, bärs framåt av mina ben. Benen är starka igen, klarar att springa milvis utan att vika sig för en ömkande svaghet. Hjärtat pumpar. Pumpar av styrka och färg. 

Jag stannar till och ler mot solen som varsamt tränger sig fram mellan trädkronorna. Svettpärlorna i pannan rinner ner på min axel, liknar de tårar som så många gånger fallit ner för mina föräldrars kinder. Så många gånger de försökt förstå mig. Förstå varför jag långsamt ville bli osynlig. Så många gånger jag lett tillbaka, viskat att det är okej. 

Att jag är okej. 

På samma axel återfinns en yta av hud som en dag ska få fyllas med bläck. Jag vill rista in allt, bevara det för alltid som en påminnelse. En påminnelse om att aldrig vända tillbaka, att aldrig glömma vad som hände. Vad som hände mig. Vad som hände min familj. Vad som hände alla som stod på sidan och i förtvivlan såg på när jag blev osynlig. Från en flicka med solsken i blick, till en flicka omsluten av ett digert mörker utan slutdestination. 

Den 2 juni varje år infaller World Eating Disorders Action Day. För varje år den dagen kommer, påminns jag om min historia. Påminns om de tio år jag tillägnade anorexin. Inte bara tog den hela min tonår ifrån mig, den tog även min familj och deras tro på en vacker framtid för sin dotter. Inte minst tog den mig själv, förde mig in i ett hav av självförnekelse. Förde mig in i ett hopp om att bara bli lite mer osynlig. 

Idag har jag varit frisk från anorexi i över fyra år. De klor som så länge höll mig instängd, har långsamt lossat sig fäste och formats till en synops av vad som en gång var min verklighet. Klorna kommer alltid att finnas kvar, de har ristat in ett permanent avtryck som aldrig går att måla över. Men klorna tränger mig inte längre. Jag vill aldrig att de ska tränga mig igen. 

Att lära sig måla efter siffror ger ingen mening om färgen är osynlig. Det är därför jag varje dag väljer att måla med de starkaste färgerna. Jag vill aldrig bli osynlig igen. 

En av fem blir osynlig, förlorar kampen. En av fem viger ett för evigt i de färglösas tecken. 

Jag blev inte en av fem. 

Det vill jag aldrig bli.