Att sparka av sig skorna; ett ämne som jag inte trodde skulle vara lika komplext som det faktiskt är. Den initiala tanken var och är nog ändå fortfarande att det handlar om frihet. Friheten att just sparka av sig skorna och låta fotsulorna fläckas av den rena sommarmarken medan tårna kittlas av gräs och mer eller mindre läskiga insekter. Det är som små, små pussar som vittnar om liv och enträget tvingar fram endorfin. På samma sätt är det frihet att tillåta strandens solkyssta sandkorn att försiktigt värma dig från lilltå upp till benen genom kroppen längst ut till lillfingret. Men med frihet blir kontrasten oumbärlig och vittnar om en frihet som diskriminerar. Under soluppgångens sena promenader på dansstötta fötter vars osköna klackskor sedan länge är bortglömda kan jag inte undvika att tänka på de som inte ens har ett par skor. Jag tänker på de vars bara fötter kan innebära avrättning, helt i enlighet med lagen. Jag tänker på politiker som av rädsla för att tacka nej bär för stora skor. Jag tänker på vad jag skulle göra om jag plötsligt behöver springa. Vad som är bäst, osköna klackskor eller mjuka fotsulor mot hård asfalt. Jag vet inte, ber att slippa undersöka saken och nöjer mig med att jag ändå har friheten att sparka av mig båda skorna, eller ta på mig de om jag så vill. 

Med en inledning som denna är jag fullt medveten om att det blir en aningen skarp kontrast att slänga in en lista här. Men listor har ju kommit att bli min grej, så då kan jag lika gärna köra! Frihet och så vidare. Jag har inte så mycket mer att skriva än att jag uppmuntrar dig att ta en funderare över friheten i att kunna sparka av sig skorna, medan du läser min lilla lista om olika sätt att vara barfota. 

Faktiskt barfota. Det finns nästan inget som ger mig så mycket sommarkänslor som att gå barfota i mjukt gräs. Det spritter i hela kroppen, och de som sett mig under den årliga midsommarfotbollsmatchen skulle nog bäst likna mig vid en ko på kosläpp – lemmar överallt och något galet i blicken. Uppskattar självklart en mjuk strand och ibland även asfalt, men det kan ibland bli lite vanskligt. 

Att prata med någon om något jobbigt. Här går vi direkt över till ett mer symboliskt sätt att vara barfota. Konflikträdd som jag är vill jag sätta på mig sådana lårhöga stövlar bara av tanken på att behöva konfrontera någon eller bara visa sig lite väl sårbar. Det som får mig att ta av de lårhöga stövlarna är dock känslan efteråt. Wow vilken lättnad det är! Trust me, det kommer kännas bättre. 

Jag tänker och tänker och tänker och kommer inte på något mer… jag har verkligen tänkt. Alldeles för länge. Det är blankt och jag har insett att jag, utöver att gå barfota på sommaren, är en väldigt icke-barfota person. Här kommer istället en liten lista på dåliga sätt att vara barfota på: 

Barfota inomhus. Jag är aldrig så självmedveten som när jag har skor utan strumpor och sedan behöver vara inomhus. INGEN VILL SE MINA ELLER DINA ELLER NÅGONS SVETTIGA BALLERINAFÖTTER!! Fast okej, jag bryr mig faktiskt inte alls om någon annans fötter. Men mina behöver ni inte se. 

Tabi-skor. Förlåt. Kontroversiellt, jag vet. Men det är något med dem som gör mig lite irriterad. Eller kanske obekväm. 

Tåstrumpor och ballerinastrumpor. Jag ryser. I skrivande stund fick jag sagt till mig att jag är den mest troliga att bära tråstrumpor. OUCH. Känns inte bra alls. Det känns lika dåligt som att se på tåstrumpor och ballerinastrumpor. Kom nyligen också över en kombination mellan dessa. JAG RYSER.

Sist men inte minst vill jag nämna bra sätt att inte vara barfota på: 

Sova med strumpor. Jag stöttar det till hundra om jag ska vara ärlig. Under desperata vinternätter är det en nödvändighet.