Samma år som mormor dör blir du ordförande i Västerås humanistiska förening, “jag var ju ensam då, det gav mig en värdig sysselsättning” säger du. Och sedan berättar du om de 10 åren. Fyllda med engagemang för livet i och utanför Västerås. Särskilt intresse i Baltikums frigörelse kommer från uppväxten med flyktingbarn på Visbys gator. Därför anordnar du fullsatta bussresor till Estland för att knyta kontakt. Under dina 88 år på jorden har du valt att fylla dem med färg. Humanistiska föreningen var en sån sak. Du berättar om Juvenalorden och tratten och diverse sällskap som du så fint beskriver som “herrar som ses och beundrar varandra”. Jag skrattar lite för att det är en lättnad att du har självdistans. Gastronomiska klubben som du var med och startade under uppsalatiden har även den varit lång kärlek. Och så allt ordförandeskap i bostadsrättsföreningar förstås.

Hur gärna jag än vill rymmer sidorna inte att återberätta alla detaljer, men det jag tar med mig är en sak. Vardagspusslet såg annorlunda ut då. För när jag frågar dig hur du lyckats bolla intressen och engagemang med jobb och familj så svarar du något som får mig att tänka. “Man tänkte inte så. Man bara var. Man bara levde. Jobbet på den tiden klarade man av på kontorstid och var ganska nöjd med att klara av. Man deltog i livet på ett väldigt härligt sätt, jag upplevde inte att dagen gick från jobb till annat. Men levde ju helt enkelt.” Om det bara vore så enkelt idag tänker jag. Morfar målar upp livet som ett enda vackert landskap man får färglägga själv. Sedan lägger han till att det fanns så mycket tid, som skärmtiden idag berövar människorna. Vi enas om att det på många sätt var ordentligt mycket enklare på det sättet.

Min nästa fråga är vad som är drivkraften, och om du känner igen dig i beskrivningen eldsjäl och livsnjutare. Du svarar ödmjukt på mina stora frågor, som om allt bara varit självklart. Enligt dig finns det ingen stor drivkraft eller magi med det du gjort. Jag märker att du inte riktigt ser dig själv såsom vi runt dig gör. Det är nästan så att du vill förklara att du inte alls är någon speciell och att det finns mycket vardag mellan berättelserna. Min slutsats är, trots sin ödmjuka självbild, att min morfar sedan gymnasiet varit en kronisk eldsjäl och ordförande. Som inte ger upp på att välja färgen när omvärlden blir mörk. En sån där vis man med massvis av akademiska ordnar på slaget; en sån vill man vara. En sån som folk minns. Från en fest, en kväll, minnen eller berättelser. “Jag har hört mycket om dig”. Ett original.

Solen börjar gå ner bakom trädtopparna. Havsutsikten, vars existens du påpekar men aldrig fått uppleva själv, är nu svartglittrig. Vi flyttar in men lämnar balkongdörren öppen för att få höra fågelkvittret. Jag frågar hur det varit att leva ditt liv. Vi letar tillsammans efter de stora skillnaderna mellan då och nu. Du konstaterar att; “Det finns två saker som blivit bättre sedan jag var ung. Det ena är att folk har slutat röka. Det andra är att man har börjat umgås över generationsgränserna. Det berikar livet på ett helt nytt sätt.” Jag är väldigt tacksam för att du har ansträngt dig för att ha det så. Tack morfar, för allt du ger utan att ibland ens veta om det själv.  Tack för att du har sparkat av dig båda skorna, i många bemärkelser, så att vi kunnat följa dina fotspår och från första parkett fått bevittna hur livet ska levas till fullo.