Krönika
Doppa huvudet
av: Emelie Jackson
Ända sedan dagen jag låg i min mammas trygga famn iklädd ett sjok av lång vit spetsklänning har jag sträckt mig efter vattnet. När prästens ”I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn” ekade i kyrksalen skvätte dopfuntens vatten hejvilt kring altaret och gästerna vilseleddes från den ceremoniella namngivningen. Kanske är det därför min pappa i regel uttalar mitt namn felaktigt som A-emelie.
Om jag blundar kan jag känna vattenspridarens strålar mot huden. Gräset är redan daggvått och fötterna barfota. Trampdynorna, utan minsta skavank, springer ettrigt fram och tillbaka med skarpa vändningar likt en enmannastafett. I mina turer av och an genom vattenspridaren suddades omvärlden bort. Inte för att jag som fem år gammal hade så många bekymmer, och kanske också eftersom vattnet drypte om mig. Men om jag själv hade fått bestämma hade jag nog aldrig gått in från gräsmattan. Dessvärre stängdes kranen till slut av och kanske var det för väl att spara på lite dricksvatten i sommarhettan.
När de brännande strålarna från majsolen letar sig fram påminns jag om den orangea tunikan som en gång klistrades mot min hud. På grund av mina oändliga vattenkonster tvingades jag till klädsim för att skona min skållade hud. Samtidigt skavde simglasögonen mot mina brända kinder, ögonen irriterades av klorvatten och hårbotten var saltvattentorr. Den beklagliga färgen på tunikan som tyngde ned mina simtag i vattnet och den eldröda huden spelade dock ingen roll så länge poolen fanns nära till hands.
Under ytan i den kretanska hotellpoolen fann jag en vän som även hon höll sig långt från solbäddarna.
1, 2, 3.
Från olika sidor om den turkosa vattenbassängen dök vi ned till poolens botten. Vi kommunicerade med varandra genom ett påhittat teckenspråk och studsade upp till ytan enbart när syret förtret i lungorna.
1, 2, 3.
Återigen, under ytan. I vattnets tryckande tystnad gjorde det inget att vi inte talade varandras språk. Och trots att vi inte utbytte ett enda ord fällde vi båda tårar den dagen vi skildes åt på flygplatsen.
Det finns få saker som klår vyn över ett öppet hav eller ett rinnande vattendrag. Att vara del av vattenkroppen är däremot oslagbart. Om jag skulle skriva en självhjälpsbok hade det räckt med två ord.
Doppa huvudet.
Det är en omstart. En omslutande tystnad som öppnar upp en tyngdlös värld. Utan notifikationer eller måsten masserar vattenbruset meditativt sinnet. Vattnet kapslar in en, lättar på hjärtat, rensar tankarna och svalkar sinnet. Medan andra strävar mot månen vill jag under ytan.
Jag har gråtit i sjöar där salta tårar sköljts bort av sötvatten, skrattat mig till kallsupar och flytit på rygg för att låta vågorna gunga mig i sin egen takt.
I publiken av nära och kära på studentdagen sticker ett bekant plakat ut mellan lindarna i parken. Bilden föreställer en flicka med ett stort leende på läpparna sittande i en vattenfylld hink. Där sitter hon fast, till sin stora belåtenhet. Till jubel och tårar springer samma fötter ut från gymnasietiden som outtröttligt sprang genom vattenspridaren.
Morgondopp eller sena kvällsbad, kyliga temperaturer eller ljumna simturer. Viljan att gå upp infinner sig sent efter att huden knottrat sig eller myggen blodtörstande dyker mot hjässan. När jag tar ett språng ut i luften och lämnar skorna på bryggan eller sakta sänker huvudet ned i vattnet skrattar den lilla flickan inombords. Hon som hellre doppar huvudet än står kvar på kanten.
KONTAKTA OSS
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila