Jag har tappat fotfästet lite grann. Livet som student, i samband med ett personligt missöde och de smärtsamma insikter som medföljde, har tagit ut sin rätt. Man skulle kunna säga att jag satte allt på ett kort och kortet blåste iväg. I samband med att det luftslottet rasade, en tegelsten åt gången, blev jag som träffad av ett tåg: Var är min Noel? Var är min Aron? En saknad utan motstycke infann sig och inget kunde stoppa floden av tårar. Sedan dess har jag inte kunnat tänka på dem utan att läpparna börjar darra. I skrivande stund darrar dem än.

Nu kanske det låter som att de inte längre finns med oss, så är inte fallet. De har bara befunnit sig på andra sidan jordklotet det senaste halvåret. Olika tidszoner och fullspäckade scheman har gjort det svårt att höras så ofta som man kanske hade önskat. Jag har alltid trott på att, att hitta sig själv, det gör man bäst i sig själv. Och i den extensiva självrannsakan jag dagligen genomför kommer jag alltid till samma insikt: det finns absolut inget viktigare i livet än de relationer jag har. 

Det är den mörka förlägenhet jag, just nu, befinner mig i som har fått mig att inse detta till fullo. Jag skäms något så fruktansvärt över hur urbota kass jag stundvis är på att underhålla dessa relationer, och för det ber jag om ursäkt.

Till Noel, min äldsta och starkaste vän:

Jag älskar dig, jag hade aldrig överlevt det du gått igenom. Att du gjort det och kommit ut på andra sidan som den du är idag; den klokaste, den tryggaste, den mest känslomässigt mogna personen jag någonsin träffat, gör mig helt omöjligt stolt. Ditt engagemang och din passion inspirerar mig dagligen. Det finns ingen som känner mig så väl som du och jag är så glad att jag har fått växa upp med dig och formas av dig. Jag tror att vi har passerat tio år som vänner nu och det borde verkligen firas. Du är familj.

Till Aron, min roligaste vän:

Jag älskar dig, det finns ingen jag skrattar med så mycket som du, och det kan mycket väl vara något av det viktigaste i mitt liv – humor. Vi är alltid på exakt samma våglängd och jag ser alltid fram emot att umgås med dig. Din optimism och nyfikenhet är verkligen beundransvärd och inte en dag går utan att jag önskar att jag vore mer som du. Har alltid känt en sån stor dragningskraft till dig, lite som att vara nykär, fast på ett platoniskt plan. Du bär på en vacker lättsamhet som jag gärna skulle vilja sno en del av. Du är familj.

Det finns ju aldrig tillräckligt med ord för att beskriva kärlek. Jag hörde en filosof prata om ett paradox på ämnet. För att parafrasera lät det något åt det här hållet: “Varför älskar du mig?” är en fundamentalt omöjlig fråga att svara på, för att i samma andetag som du kan svara på frågan kan du säkert veta att den kärleken är död.

Blev det här en krönika? Två bröllopstal? En publik dubbel-avsugning? Jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att jag är den rikaste mannen på jorden för att få kalla er mina bästa vänner. Jag tar er för givet, jag hoppas att det är ömsesidigt.

/Er vän