Om jag kan få vara idel öra för någon som mina systrar har varit för mig känns cirkeln sluten. För som det har lyssnats. Och hämtats. Och hjälpts med läxor. Och lånats (snotts) kläder. Och hållits hemligheter. Och bråkats, retats, haft dragkamp med fjärrkontroller, tjallats till mamma. Gråtits, skrattats, delats saker bara någon med samma förälder kan förstå. Bara någon med likadana ögon som fäller tårar för samma saker. Bara en syster. Den vars kritik tar som hårdast och som ofta kommer ärligast. Den enda jag faktiskt lyssnar och litar på till fullo. Den som alltid tagit mig på allvar, sett mig, sett till att jag vet om att jag är sedd. 

När jag som femtonåring var med om dittills ett av mina största trauman, att bli dumpad på Snapchat på NO-lektionen, ringde jag min syster. Jag sprang dramatiskt ut ur salen och till busshållplatsen för buss 120, Njurundabommen mot Sundsvall. En dam på sätet bredvid frågade om jag verkligen var okej och visste vart jag var på väg. Jag grät sådär som man bara kan göra när man får hjärtat krossat för första gången. När fjärilarna i magen mördats brutalt och man inte kan förstå hur man någonsin ska känna sig levande igen. 

Jag minns inte om jag svarade den stackars damen men jag minns att jag visste vart jag skulle. Till min systers alldeles egna lägenhet, där jag fick gråta och berätta hur livet nu var över, trots att hon måste ha suttit där och tänkt att den stackars tonåringens liv knappt hunnit börja.

Tre år senare, när någons liv faktiskt var över, ringde jag min syster igen. Eller, efter att jag dramatiskt fallit ut ur bilen ner på asfalten fick jag först tag i mamma. Även då en tonåring som inte kunde förstå hur man nu skulle kunna resa sig igen, hur man skulle förklara vad som precis skett. Men det jag minns att jag fick fram var ”du måste ta med dig min syster.” Den gången var det hon som åkte från Njurundabommen in till Sundsvall. Återigen för att varsamt plåstra ihop sin lillasysters hjärta. Att stå på jättars axlar innebär att man inte behöver några egna skor. 

En av mina systrar är vid första anblick min motsats. Hon är fräknig, ljus, liten, blond och blåögd. Bara en av oss är väldigt lik våra brunetter till mammor (gissa vem vår pappa bråkat mest med). Vårt aldrig utdöende partytrick är därför att berätta för folk om vårt systraskap, de förvånade minerna är slående varje gång. Men om någon någonsin hittat mig på ett dansgolv, hört mitt skratt eller sett mina ögon tindra talandes om ett resmål, så hade de vetat att allt kommer från henne. 

Systern med längst avstånd från mig i både ålder och mil gav mig en av de finaste gåvorna. Hon födde en till storasyster till världen. Jag får äran att vara moster till ännu en lockig brunett som med all säkerhet kommer dela sena nätter och stora känslor med oss i framtiden. Någon som förmodligen kommer att fungera som ett recept på lycka, ett skydd mot världens alla möjliga faror, till hennes lillebror. Precis som mina storasystrar gjort för mig. 

Eftersom jag inte kan stå i Globen, låter jag Astrid Lindgren avsluta:

”Då såg hon Birk, och han var rädd, det såg man. Utan hjälp skulle han inte komma därifrån. Förr eller senare skulle han störta ner i djupet. När han inte orkade längre. Ronja tog skinnremmen som hon var hoprullad vid bältet, och firade ner den till Birk. 

Här, du kan börja klättra när jag ropar! 

Hur många gånger tänkte du rädda mitt liv? Systra mi.”