Den här typen av berättartradition är bekant för många av oss. Den är återkommande i poddar, dokumentärer och tv-serier. Mänskliga tragedier som manipulerats till mysterier med cliffhangers, reklamavbrott och betalväggar. I en mediekultur där skräck och true crime blivit vardag har denna typ av berättande länge känts naturlig. Det var först när jag själv såg ett särskilt drabbande avsnitt av serien Black Mirror som något skiftade i min uppfattning. I avsnittet Lock Henry får man följa en ung man som börjar gräva i ett ouppklarat mordfall i sin hemby för ett skolprojekt. När sanningen uppdagas lämnas han kvar med svar som får förödande konsekvenser både för platsen och honom själv.

Det slog mig; alla historier är inte menade att berättas. Något som i sin tur utmanade själva anledningen till att jag sökt mig till en journalistisk utbildning. Att berätta och höra människors historier är på många sätt den mest väsentliga delen av journalistiken. Det är ett sätt att visa människorna bakom siffrorna och statistiken. Att väcka empati, skapa förståelse och möjliggöra förändring. Efter detta avsnitt stod jag dock kvar med en annan bild av något jag tidigare tagit för en självklarhet och en rad nya frågor.

Gör vi verkligen förändring genom att gräva i gamla historier eller river vi bara upp läkta sår? Hur långt kan vi pressa en människa i journalistikens namn? Och vad blir kvar av en person när mikrofonen och kameran slås av och de nu står i rampljuset blottade framför tusentals människor?

Det förflutna blir ett nytt nu. Människor som har försökt att gå vidare får sina mörkaste minnen uppdragna till ytan igen. Främlingar hör av sig med brev, samtal och intervjuförfrågningar för att få höra mer detaljer om saker som aldrig borde behöva upprepas. Samtidigt blir platserna där tragedier inträffat till besöksmål. Människor fotograferas framför hus där liv gått förlorade med samma lättsamhet som inför en turistattraktion. Berättelser upprepas tills de nästan blir myter och någonstans riskerar en person att för alltid reduceras till sitt livs värsta ögonblick. 

Tanken stannade kvar med mig och från och med nu var mina ögon öppna. Jag såg det överallt. Hos de kommersiella medierna men oväntat nog även hos public service. Människors trauman återupplivade inte främst för att skapa förståelse utan dramaturgi. Där verkliga liv fick samma struktur som fiktion, med uppbyggnad, klimax och avslut.

Gränsen mellan att berätta en människas historia och att utnyttja den kan vara otydlig. Den gränsen ligger sällan i vad som berättas utan i hur och varför det görs. Jag tror inte att lösningen är att censurera berättelser. Tvärtom är det avgörande att vi fortsätter lyssna till varandras erfarenheter men det kräver eftertanke och respekt.  

Balansen är svår. Människor vill gärna förstå sig på världen genom berättelser och dessa blir lättare att ta till sig när de förenklas. När vi gör dem till sagor. Men verkliga människor är inte som de i sagor. De är motsägelsefulla, komplexa och svåra att förstå sig på. Ändå försöker man pressa in deras liv i ett 50-minuters avsnitt där man har en tydlig hjälte och skurk. Men ansvaret ligger inte enbart hos journalisterna som berättar historierna. Vi konsumenter är också en stor del av problemet. Vi vill ha det bekvämt. Ett kort, spännande avsnitt att lyssna på medan vi städar undan i köket. Obehagligt nog för att hålla oss på helspänn men inte så skrämmande att det stör vår sömn efteråt. På gränsen till underhållning, men tillräckligt seriöst för att kunna komma undan som nyheter. 

När det är detta vi efterfrågar blir det heller inte svårt att förstå varför journalistiken formas därefter. I en bransch där konkurrensen hårdnar och rubriker ska sticka ut ter det sig naturligt att gränser gradvis förskjuts. När kontrakten är korta och pressen att leverera stor, blir det lockande att tänka: någon annan kommer ändå berätta historien, så varför inte jag? Men att bryta den tanken är kanske ett av journalistikens viktigaste ställningstaganden.

För oss som studerar journalistik är det viktigt att bära med sig att många av oss förr eller senare kommer att ställas inför den här situationen. En berättelse som kan bli ens eget genombrott men som samtidigt riskerar att försätta någon annan i en utsatt situation. Och kanske är det redan nu vi måste våga ställa oss den obekväma frågan: Vem vill man vara när den berättelsen hamnar i ens händer?