Jag sitter på balkongen just nu och tänker på våren som smugit sig fram och vintern som varit. Våren är en tid som passar bra för att börja om, släppa taget om saker och ting som kanske gjort sitt och måste få stanna i det dåtida. Det som har varit dött blommar nu till liv och likaså blir det under solens varma strålar tydligt vad i oss själva som inte spirar. Kanske bör man i ljuset släppa lös lite skrot. Om skenet bedrar, innebär det att vi måste blicka inåt? Släppa taget och sluta sätta plåster på sår som egentligen redan är läkta? Riva av plåstret trots att det gör skitont? 1,2,3 riv!

Alla vi bär på bagage av någon storlek och tyngd, och många av oss har kanske inte kollat igenom väskan helt och hållet. Jag märker att sådant jag bär på, som jag ännu inte har processat, tenderar att dyka upp och spöka på sätt jag kanske inte alltid förstår. Till exempel i drömmar. Jag tycker att drömmar är det coolaste och obehagligaste som finns. Ibland ligger något och gror i ens undermedvetna, för att några dagar senare möta en igen i en svettig mardröm. Läskigare är det dock trots allt när man drömmer och kort efter upplever något som utspelar sig nästintill exakt som i drömmen. Är det faktiskt klärvoajans, magi eller egen manifestation av ens värsta mardröm? 

Drömmen kanske är lite som en övning inför att släppa taget. Vi prövas under natten i ett icke-medvetet skick som i stunden känns som verklighet, och kan sedan i det vakna tillståndet gå in i liknande situationer med förkunskap. I drömmar accepterar vi det onaturliga, vi tillåter reglerna för vår verklighet att böjas lite. Människor kan till exempel dyka upp och försvinna. Men är det så annorlunda från vår verklighet egentligen? Genom livets gång mister vi relationer och får nya, människor dör och människor föds. Livets cykel, samsara, död och pånyttfödelse, det är ett mönster som går att hitta i nästintill allt omkring oss. Skillnaden från när detta sker i drömmen är att det i verkligheten gör ont. 

För människor som ligger på sin dödsbädd sker ofta ett faktiskt studerat fenomen, där deras nära och kära som tidigare gått bort besöker dem mitt på ljusa dagen. Deras upplevelser av detta är ganska lika: en bortgången familjemedlem eller äkta make uppenbarar sig, kanske sätter sig på sängkanten, säger några tröstande ord om ljuset som snart kommer, och för personen som står vid dödens tröskel känns det så äkta att det inte råder något tvivel om att deras älskade har varit där. Kort därefter brukar personen somna in.

Alla har rätt till sin egen tro och teori kring fenomenet, vissa kanske kallar det påhitt eller hallucinationer. Personligen tror jag starkt på spöken. Inte ett uppochnervänt lakan med två hål i framför ögonen, utan en transcendent energi som i ett tidigare liv tillhört någon. Det kan bero på att jag som litet barn ett par gånger såg personer mitt i natten eller sittande i träd när jag åkte förbi i bilen, och beskrev dem för mina föräldrar, som förmodligen kände blodet frysa till is i ådrorna (hade nog fått en panikattack om jag hade ett barn som såg saker jag inte kunde se). Men jag tror att det finns så mycket i detta universum vi inte kan förklara eller förstå. Jag tror att när vi är i mottagliga tillstånd, antingen när vi är små och inte har full förståelse för vad som är vetenskapligt rimligt eller när vi inte är vid fullt medvetande eller när vi ligger på dödsbädden, så kan vi lättare hamna i kontakt med en annan verklighet. Vi möts kanske då av olika uttryck för vad vi inte har processat, gammalt bagage eller personer vi önskar få krama en sista gång. Det behöver inte förklaras som magi eller önsketänkande, inte heller som något läskigt. Det kan vara fint också. Kanske kommer man aldrig sluta drömma om just den där någon i sitt liv och kanske, om någon i ens närhet har gått bort, kommer man någon gång finna sig i en situation där man känner en övernaturlig närvaro, utan att kräva en förklaring till det.

När vi nu befinner oss i årets pånyttfödelse, våren som vackert blommar upp och lyser upp alla läkta eller oläkta sår från året innan, kan det vara skönt att släppa taget lite. Låt saker och människor komma och gå och lita på att universum håller en hand om din rygg. Kontroll är ofta något vi människor eftersträvar, men min personliga tro är att man blir som mest lycklig och tillfreds när man släpper på den. För vad kan man egentligen göra om drömmar talar till en? Det behöver inte vara en Mulholland drive-nivå av skräck, det behöver egentligen inte heller vara magisk klärvoajans, men man kan skapa sin egen definition av det. Se det som att universums övernaturliga krafter finns där och tar hand om en. Vi består alla av en och samma uppsättning av celler och energi och är egentligen bara en del av varandra. Man får helt enkelt älska sin nästa!

Släpp kontrollbehovet, låt dig hemsökas av ditt ex mitt i natten eller av din släkting mitt på dagen. Du behöver inte täcka ditt sår med ett plåster.